Alla barn förtjänar en chans till att kunna idrotta

KRÖNIKA| Centrum för idrottsforskning, CIF:s årliga rapport för regeringen som följer upp det statliga stödet till idrotten pekar ut ett allvarligt strukturellt problem mellan klasstillhörighet och idrottsutövning.

Rapporten visar inte helt otippat att barn inom arbetarklassen idrottar betydligt mindre än barn till de 20 procenten. Det vill säga den där minoriteten som äger 87 procent av Sveriges ekonomiska resurser enligt siffror från United Minds. Skillnaden mellan hur det ser ut i glesbygdskommunerna och städerna är enorm. Ändå ser vi skillnaderna i städerna så otroligt markant. Kanske på grund av att gammelmedia inte blickar på hur svenskarna faktiskt har det. Storstadsperspektivet är det man mest får ta del av. Vilket är märkligt med tanke på att majoriteten av svenskarna inte bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

I grund och botten ska man inte förringa klassklyftorna i förorten. Det kan skilja år i livslängd mellan en enda station på tunnelbanan idag. Jag skulle vilja påstå att Rosengård, Hammarkullen och Alby har samma problem och för samma kamp för sin tillvaro som Flen, Skellefteå och Örkelljunga.

Det finns de som knappt vill tala om klass idag, för de vet om att deras bristande klassanalys leder till att deras politik blir synad utifrån ett arbetarperspektiv. Vilket de förlorar på då de för en marknadsliberal politik i realiteten. Sen finns det dem som inte ens erkänner klassbegreppen och som menar att klassamhället inte är speciellt viktigt att blicka på då kung och fosterland är det primära. Som om finanskrisen beror på bristande nationalism före ett skevt kapitalistiskt system. För att inte förglömma den där kategorin som vill utöka klassamhället till max. Det vill säga de där som tror att än mer extrema klassklyftor innebär att alla vill vara rika, vilket i sin tur ska skapa miljonärer på löpande band.

Men sen finns det ju alla vi andra. Vi som ser konsekvenserna av att inkomstfördelningarna i samhället bara blir skevare och skevare. Som när vi får höra att kommunerna inte bara kan anställa hur som helst på grund av resursbrister, samtidigt som det satsas miljontals kronor på konsulter, välfärdsvinster och politikerlöner. Idag innebär det att tjejerna och killarna i glesbygd och förort inte har samma möjlighet att lära sig hockey, ridning eller MMA som man har i Danderyd, Höllviken eller på Östermalm. I orten där jag föddes, Rosengård har kidsen inte ens råd med att börja på fotboll idag. Med andra ord, den där floskeln om att alla kan bli nya Zlatan rimmar lite illa med tanke på att folk inte ens har råd att lösa klubbmedlemskap till ungarna.

Det handlar om klass. Klassfrågorna måste upp mer på agendan. Åtminstone för barnens skull. Föräldrarnas plånbok ska inte avgöra huruvida barn ska kunna få ett aktivt liv inom idrotten eller ej. Låt oss tala om klass. Låt oss tala om klassamhällets negativa konsekvenser och på vilket sätt vi kan minimera dessa på bästa sätt. Helst så ofta som möjligt. Ta upp frågan på nästa föräldramöte i skolan. Eller snacka med byarådet och se vad ni kan åstadkomma lokalt. Huvudsaken är att ni inte tiger.

Vi lever i ett samhälle där 20 procent av befolkningen står för 87 procent av landets tillgångar. Det krävs inget geni till att förstå att det innebär att 80 procent av befolkningen får dela på 13 procent av smulorna. Detta samtidigt som makthavare talar om resursbrister när det kommer till nyanställningar. Antingen det eller så skyller de resursbristerna på invandrare. Jag tycker det är viktigare att vi talar om de odemokratiska resursfördelningarna istället. Det är ju där skon klämmer när det kommer till anledningen varför alla barn inte ges samma chans i livet när möjligheterna finns inom räckhåll.

Kim Fredriksson
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se