Kontakta oss

KRÖNIKA

Året då allt och inget hände

Publicerat

den

kimfledare2NYÅRSLEDARE| Sällan har Sverige varit så politiskt som år 2015. Runt om i landet har människor organiserat sig lokalt och tagit ställning i rikstäckande frågor. Soffliggande raggare har engagerat sig jämte svartklädda anarkister och pensionärer som har fått nog av kapitalismens konsekvenser. Samtidigt kan vi se hur exempelvis Tillsammansskapet har ploppat upp som svampar över hela landet. En tvärpolitisk rörelse som vågar säga nej till social otrygghet och samhällets närmast fascistiska vridning.

Det är en ny kraft som börjar ta form – en kraft som med största sannolikhet kommer att märkas av mer nästa år. Bevakningen av denna nya kraft kommer därför att öka och det ska bli intressant att följa utvecklingen i dessa politiska rörelser. De ingjuter nämligen mer framtidshopp än vad dagens parlamentariska arbetaralternativ gör just nu.

I Malmö slog aktivisterna rekord i antal hjälpta flyktingar. Genom att bruka sin organiseringsvana valde stans aktivister att dra sitt strå till stacken för att Malmöborna skulle undvika att centralen förvandlas till kaos på grund av myndigheternas usla organiseringsförmåga.

Samtidigt som kommunen och staten kliade sig i huvudet och tjafsade valde Kontrapunkt, Allt Åt Alla med flera att agera. 16 000 människor har man tagit hand om sedan dess. Som tack för hjälpen blev man trakasserade av polis och blev ett orosmoment för politikerna på grund av att ”extremvänstern” gjorde myndigheternas jobb bättre än myndigheterna gjorde.

På andra orter har radikala socialister gått hårt åt islamister. IS-vänligt klotter har målats över och islamister har även behandlats som nazister på sina håll. Under årets gång har radikala socialister från Sverige även besökt Rojavaregionen i Kurdistan. En region som var ett starkt fäste för det islamistiska terrorväldet Islamiska Staten. På plats har man valt att hjälpa till att bygga upp samhället på nytt – samt bekämpa de islamistiska terroristerna i regionen. Ett farligt uppdrag i den internationella solidaritetens namn för att göra livet säkrare för civilbefolkningen.

De gräsrötter som har varit mest imponerande i år är de människor från Ådalen som massdemonstrerade mot samhällsordningens nedskärningspolitik. 15 000 personer mobiliserades när politikerna ville göra ytterligare ingrepp i sjukvården. Socialdemokratiska gräsrötter jämte solidaritetsaktivister och kommunister stod sida vid sida med folket och politikerna fick se en enad befolkning som hade fått nog.

Just i Ådalen och Västerbotten är kampen för rättvisa och solidaritet fortfarande stark. Under 2015 har det manifesterats flera gånger om. Förutom den nyss nämnda massdemonstrationen i Ådalen har vi fått se hundratals människor engagera sig för alla barns rätt till skolgång i Umeå. Vi har fått se människor engagera sig för hemlösa, för nyanlända flyktingar och mot nedskärningspolitiken. Människor som har fått nog och som har valt att agera där systemet har fallerat och inte längre räcker till.

Den socialdemokratiska krisen

År 2015 skulle bli sossarnas stora comeback – Det slutade med en högervridning av ett parti som snarare bör kalla sig för liberaler än för demokratiska socialister. För i verkligheten utanför de fina kontoren i Rosenbad har sossarnas faktiska politik knappast varit speciellt demokratisk. Eller socialistisk för den delen.

Vi talar om nya antiterrorlagar som i sin kontext utgör ett demokratiskt hot i sig själv. Med den nya grundlagen färskt i minnet kan man konstatera att det har skapats demokratiskt tvivelaktiga lagar som i sin tur skapar ett mer slutet och otryggt samhälle. Och för vad? Jo för att vår kära säkerhetspolis, gräddan av statens försvar mot ISIS – höjde hotbildsnivån i Sverige på grund av en helt öppen flykting från Irak som satt och postade lyckoönskningar på fejan till sitt nya hemland i Västerbotten. Ett miljonfiasko som regeringen med flera gjorde till realpolitik.

I år visade även Socialdemokraterna vad de anser om antirasism inom de egna leden. När Umeås S-topp Lennart Holmlund för femtioelfte gången i rad hade uttryckt sig rasistiskt mot romer valde partiet att se mellan fingrarna. Holmlunds straff blev lite politisk andrum på en strand i Thailand.

Detsamma gäller flyktingfrågan och resursbristerna inom systemet. Visst kan man och visst ska man göra narr av politiker som pratar om resursbrister samtidigt som de beviljar skrytbyggen för miljarder och massiva lönehöjningar åt sig själva på skattebetalarnas bekostnad. Det blir liksom så tragikomiskt när man tänker på det hela. Däremot ska vi inte tro att myndigheterna har de resurser som krävs för att systemet ska kunna hålla samman. För det har de inte.

Man hade ju hoppats på att Socialdemokratin hade insett det galna i det samhällsbygge som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gjorde sig skyldiga till. Men tydligen inte. Sett ur finansminister Magdalena Anderssons ögon är det viktigare att underhålla systemet och marknadsekonomins vinnare före folket och sina egna väljare. ”Det är viktigt att inte ha ideologiska låsningar” sade hon i Dagens Nyheter. Och det är ju där vi har sossarna idag – Det systemtrogna partiet som anser att det är viktigare att underhålla välfärdens resursplundrare med skattepengar än vad det är att stå upp för internationell solidaritet.

År 2015 blev ingen comeback för socialdemokratin. Istället blev det uppvisning i hur man inte ska agera om man vill behålla sina väljare. Den gamle svetsaren Löfven må vara arbetarklass i grunden men hans sätt att styra Sverige tyder på att han rör sig i samma överklassalonger som Svenskt Näringsliv. Han är helt enkelt inte övertygande – mycket snack och lite verkstad, som med de flesta andra politiker.

Svensk socialdemokrati gjorde ett bottenår i år och de har endast sig själva att skylla. Frågan är om de kan ta sig ur den nedåtgående spiral som de befinner sig i nu. Jag är osäker. Det känns snarare som att den socialdemokratiska krisen ute i Europa har nått Sverige med råge.

Och då borde ju Vänsterpartiet gå kraftigt framåt – Eller?

Egentligen borde Vänsterpartiet växa på grund av socialdemokratins tapp. Men det gör de inte. Istället växer det borgerliga partiet Sverigedemokraterna då dessa försöker tuta i svenskarna att man kan äta kakan och ha kvar den ändå.

Men varför växer inte Vänsterpartiet i den utsträckning som de borde om man ser till deras förutsättningar? Man kan ju tycka att ett parti som tills för några år sedan välkomnade kommunister borde kunna gå framåt när kapitalisternas system så tydligt innebär systemkaos och brist på resurser till viktiga samhällsinstanser.

Sverige är världens femte rikaste land men ändå finns det vare sig resurser till flyktingar, mot hemlöshet, välfärd, sociala skyddsnät eller till att avskaffa pensionärsskatten. Vänsterpartiet hade kunnat positionera sig mot rätt mycket i det kapitalistiska kaos som uppstått under de gångna åren. Men istället har väljarna fått se ett parti som talar i termer som väljarna inte känner igen sig i. Det är som om det är viktigare att inte väcka ont blod hos sossarna än vad det är att stå upp för en klassisk socialistisk politik.

Vänsterpartiet är inte ett oppositionsparti. De är en aktiv del av den politiska makten på sina håll. Som i Stockholm stad där partiet ansvarar för Stockholmshem. Det gångna året har vi fått se hur socialister har stått på barrikaderna tillsammans med vräkningshotade barnfamiljer i arbetarklassområden som en följd av Stockholmshems agerande. När boende och aktivister demonstrerade tillsammans utanför stadshuset ville Vänsterpartiet inte ens möta demonstranterna. Det signalerar politikerklass och det är knappast gynnsamt för ett parti som är i behov av att vara ett oppositionsparti på riktigt.

Detsamma gäller även ärendet med den Vänsterpartistiska politikern Mats Fuchs från Helsingborg. Tidigare i år avslöjade Aktuellt Fokus att vänsterpolitikern hade spridit antisemitism i slutna Facebookgrupper. Trots det har man inte fått se något uttalande från Vänsterpartiet. Än idag sitter han kvar på sina positioner. Har Vänsterpartiet lika usel antirasistisk policy som sossarna med fallet Lennart Holmlund?

Vänsterpartiet är inget Podemos eller Socialistiska Partiet. Vänsterpartiet är bara Vänsterpartiet. Ett parti som talar om förändring och förnyelse men som verkar gå mer mot socialdemokratin än vad de går mot socialismen. Kanske en förklaring till varför man inte går framåt – Velandet signalerar osäkerhet och politisk ängslighet som märks av hos väljarna.

Väljarna skiter högaktningsfullt i om V lyckas pressa sossarna och MP till någon enstaka reform här och där. Väljarna är intresserade av alternativ till det rådande systemet. Det är därför de blickar på det enda parti som talar om visioner inför framtiden – Sverigedemokraterna. Ett parti som likt sossarna vill bevara det nuvarande systemet och som tror på reformpolitik, bara den inte drabbar överklassen eller hotar det nuvarande systemet.

När ett vänsterinriktat arbetarparti inte kan vinna arbetarröster från sådana borgare när samhället fullkomligt skriker efter förändring är det något som inte står rätt till.

När Ung Vänster valde ny ordförande utlovades en ny framtid för det då nyligen splittrade förbundet. Ung Vänster skulle våga vara radikala och populistiska. Budskapet var klart. Man skulle inte vandra samma väg som man hade gjort förut. Efter det har vi fått se ungefär samma gamla kostym som vanligt. Vi får väl hoppas att 2016 bjuder på lite nyskapande satsningar.

Kim Fredriksson
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se

Fortsätt läsa
Annons