KRÖNIKA

En fin tanke som inte funkar i praktiken…

KRÖNIKA| I veckan tog Storbritannien de första stapplande stegen ut ur Europeiska Unionen efter folkomröstningen i den 23:e juni 2016. Lyssnar man på politiska kommentatorer ute i resten av Europa och även i Sverige så inleds utträdet högst motvilligt. Det är en sanning med modifikation.

De brittiska politikerna är oroliga, Theresa May är orolig, börshajarna och aktiespararna är oroliga. Camerons hasardspel gick helt enkelt snett. Men faktum är att vad man vill i parlamentet i London inte är samma sak som vad folket faktiskt gav uttryck för i folkomröstningen. Det blev jämnt, men med 51,89 procent av rösterna beslutades att Storbritannien skulle lämna EU. Argumentationen för att Brexit skulle vara något dåligt har till och med gått så långt att man dammat av diskussionen om konflikten på Irland och hotat med att den kommer att ”bryta ut” igen. Detta är i sig komiskt eftersom konflikten ingalunda upphörde när man legitimerade ockupationen av den norra delen av Irland genom undertecknandet av långfredagsavtalet 1998. Storbritannien förespås i vilket fall som helst en mörk framtid, åtminstone av dem som säger sig veta saker och ting.

Inom vänstern runt omkring i Europa har man diskuterat det brittiska unionsutträdet på ett förvånande kritiskt sätt. Det brukar heta att det var bra att lämna EU men att det skedde av fel orsak. Elefanten i rummet heter UKIP och är ett högerpopulistiskt parti som drev på hårt för ett utträde ur unionen. Samtidigt fanns radikala och progressiva krafter i Storbritannien som ville samma sak. Och låt oss vara ärliga, arbetarklassen ville utträde, och utträde blev det. Huruvida vänstertyckare runt om i Europa tycker att det var på goda premisser eller inte är helt oviktigt.

Nu måste vi ställa oss den viktiga frågan; vad händer härnäst? Kommer fler länder att följa i Storbritanniens spår? Det vore sannerligen en nåd att stilla be om. För EU är inget fredsprojekt för samarbete och frihandel. Inte om vi ska vara rättvisa och titta på facit åtminstone. Snarare tvärtom. Sedan EU blev en fördragsbunden union i november 1993 har EU-länder varit inblandade i inte mindre än 3 invasionskrig och sänt väpnade trupper till långt fler länder än så. Tanken om ”fredens union” är lite som sossar brukar säga om kommunismen; en fin tanke, men…

Förutsättningarna för ett svenskt EU-utträde är betydligt snårigare än dem som gällde för Storbritannien. Däremot är det definitivt ingen omöjlighet. Faktum är att en kampanj för ett svenskt EU-utträde har alla förutsättningar att bli ett projekt drivet av progressiva krafter. För vad det i praktiken handlar om är frågan om nationellt självbestämmande. Detta är en grundförutsättning för att förändra samhället eftersom många av de faktorer som upprätthåller det svenska klassamhället är direkta följder av anpassningar till EU. Och opinionen vänder sakta men säkert till förmån för oss EU-kritiker här i Sverige.

Det finns något exceptionellt i det uttalande som moderatledaren Anna Kinberg Batra gjorde till Europaportalen idag (30/3-2017). Hon kritiserar Socialdemokraterna för att flytta onödigt mycket makt från det svenska parlamentet till Bryssel och oroar sig över att det kommer ge oss EU-kritiker vatten på vår kvarn. Hon har helt rätt. Men när till och med Moderaterna varnar för den skenande EU-karusellen har vi kommit ganska långt. Och visst finns det något fint, något som värmer ett antikolonialistiskt hjärta lite extra, när Dagens Nyheter varnar för att Brexit på sikt riskerar leda till ett sönderfall av det brittiska imperiet med såväl ett Skottland som ett Nordirland som bryter sig loss och bildar egna självständiga stater? För i grund och botten är varje individ född fri, varje kollektivt sammanhang autonomt och varje nation självständig. Sedan kan politikerna i Sverige eller Storbritannien larma hur mycket de vill. Det visar bara på folkets makt.

 
Jonas Lundgren
jonas.lundgren@aktuelltfokus.se

Upp