KRÖNIKA

Jag har slutat låta mig bli behandlad som en hund

KRÖNIKA | Den här texten handlar om att vi vårdpersonal ska tvingas stå med mössan i hand på arbetsmarknaden. Mina upplevelser att arbeta som vikarie inom kommunal hemtjänst är väldigt dubbelt. Både lycka men också en kamp. Många vikarier luras på sin tillsvidareanställning när arbetsgivaren bryter mot Lagen om anställningsskydd, LAS och slutar ge vikariat och timmar till vikarier som är nära bli LAS:ade. Detta är en vardagsberättelse om vikten av att våga stå upp och vägra att bli behandlad illa. Att vägra stå med mössan i hand och om vikten att kämpa tillsamman. Om inte du gör det, vem gör det då?

Jag hoppade runt som vikarie på olika äldreboenden och hemtjänster. Men under 2006 vart jag kvar på en kommunal hemtjänst mitt i Norrköping. Jag har träffat en del enhetschefer, vissa okej andra mindre bra. Men denna chef tog nog priset som ett riktigt ärkesvin. När jag satt inne på personalkontoret och pustade efter ett ha genomfört ett tvåtimmars städ hos en brukare. Jag hade 10 minuter lucka till nästa ärende så dök chefen upp i dörren. Hon började skrika och dumförklarade oss alla som satt på kontoret. Innan någon av oss han öppna munnen vände hon på klacken och smällde igen dörrar till kontoret. Denna enhetschef hade på några månader gjort sig osams med stora delar av arbetsgruppen som bestod av 45 undersköterskor och vårdbiträden. Jag insåg att vi inte kunde ha det så här. Att hitta arbetskamrater som delade min problembild var inte svår. I detta skede var jag nära att bli fastanställd inom kommunen eftersom jag hade arbetat nästan två år som vikarie. Likt många andra började problemen hoppa sig nu är jag skulle få tryggare anställning. Chefen passade då på att lurade mig inte bara på en tillsvidareanställning genom att sluta ringa mig utan skickade mig ut på gatan. Hon gav timmar och vikariat till andra vikarier.

I denna oro att inte få någon inkomst och få pengarna att räcka till. Enhetschefen ringde mig en förmiddag och sa att jag hade fått klagomål från en anhörig. Jag var inte längre välkommen att arbeta på hennes hemtjänst. Jag insåg att jag nu bestraffas för att jag kontaktat mitt fack som tillsammans med mig skulle se till att jag skulle fortsätta med vikariat tills jag blir tillsvidareanställd. Jag var nu bered att slåss med näbbar och klor för att försvara min yrkesstolthet. Jag hade inget kvar att förlora. När vi väll kom till förhandlingen med personalkontoret så fanns inte klagomålet och jag hade lyckats tagit reda på att anhörige som klagat på mig var en enhetschef på ett kommunalt äldreboende och väninna till min enhetschef. Man gjorde allt för att försöka smutskasta mig och försämra min förhandlingsposition. Jag var uppretad, förtvivlad och riktigt jävla förbannad. Man har inte bara tagit ifrån mig mitt jobb, avskilt mig från arbetskamrater jag gillade utan också satt sig på mig. Nu fick jag också veta att jag inte fick besöka mina fd arbetskamrater på jobbet. Man försökte isolera mig och peka ut mig som problemet på arbetsplatsen. Jag hade fått nog och jag skulle aldrig acceptera att bli behandlad som en hund. Jag tänkte slåss!

Att våga stå upp för sig själv och sina arbetskamrater är otroligt viktigt. Jag hade inte orkat kämpa om jag inte hade haft det stora stöd jag hade av aktiva i mitt fack, arbetskamrater på hemtjänsten där jag arbetade, familjen och av vänner. Jag beslutade den dagen för gott att jag aldrig tänker mig hunsas utan jag tänker stå upp och slåss för min rätt att få ha mina rättigheter på jobbet.

Under min konflikt hade jag ett stort stöd av mina arbetskamrater på hemtjänsten där jag jobbade. Eftersom jag inte fick besöka min arbetsplats så var nog meningen att jag skulle känna mig väldigt ensam. Arbetsgivaren och tjänstemännen på kommunen vill bryta ner mig. Men arbetskamraterna ringde regelbundet och såg till att hålla kontakten. De ville höra hur jag mådde och bjöd ner mig på helgerna när inte chefen var där för att fika och snacka skit. Det var otroligt viktig för att jag skulle orka kämpa. Men deras stora stödhandling var när de tillsammans gick ut med ett stödbrev för mig. Alla 45 arbetskamrater skrev under där de kräver att jag skulle få komma tillbaka och att chefen har gjort fel. Det slog hårt mot arbetsgivarens bild av problembilden när hela arbetsgruppen vände arbetsgivaren ryggen. Brevet lämnades över under förhandlingen till arbetsgivaren.

När jag försvarade mig mot chefen på det kommunala hemtjänsten frös hon ut mig och indirekt sparkade mig från mitt vikariat. Jag en skiten vikarie som inte ska komma här och ta sig ton. Mina arbetskamrater utsatte sig själva för stora risker och fick utstå indirekta hot av chefen när de tydligt solidariserade sig med mig. Men de stod upp för mig när det blåste. Det är jag otroligt tacksam för.

Det hela slutade ändå lyckligt. Efter flera månaders förhandlingar, påtryckningar och stödbrev från arbetskamrater så vann jag mot kommunen. Jag fick min efterlängtade tillsvidaretjänst, ett skadestånd för kränkning och en betalning för utebliven lön för de månader jag fick gå arbetslös på grund av att chefen vägrade ringa in mig. För chefen på enheten gick det sämre för. Hon fick sparken. Men jag kom aldrig tillbaka till enheten utan hamnade på ett äldreboende istället.

Min lärdom är att om man kämpar tillsammans och håller en levande diskussion om problembilden på jobbet så stärker det oss på golvet. Att många problem, splittringar och konflikter utgår från cheferna händer. Att vi tillsammans är starka och en kraft underifrån gör cheferna rädda. Vi visade det då och jag har varit med på min nya arbetsplats och drivit på för en bättre arbetsmiljö. Jag har slutat be om ursäkt för min yrkesroll, att jag finns till och jag har börjat kämpa. Vad har jag att förlora? Ingenting! Jag har slutat vara rädd. Jag har så mycket mera att vinna på att kämpa. Jag strider hellre på fötter än att jobba kuvad på knä.

Rickard Karlsson
rickard.karlsson@aktuelltfokus.se

5 kommentarer

5 Comments

  1. Ulf

    2015-09-24 den 21:56

    Det låter som du råkat ut för en chef som är psykopat, en tyvärr inte ovanlig chef. Kännetecknen är inställsamhet mot högre chefer, aversion mot vissa utvalda offer som vågar protestera, använder alla knep för att förstöra för en anställd. Ofta är personen också kriminell. Jag har stött på dessa chefer, blev själv anmäld för mobbning av vederbörande när jag på alla sätt försökte få mina arbetskamrater och mina chefer att förstå vilken typ av chef hon var. Men det slutade med att hon förstörde för sig själv, stal från dagskassan!

  2. Karl Thorsell

    2015-07-13 den 14:40

    Du är inte ensam! Man ska ha tur om man får en bra chef. Men dom har samtidigt piskan på sig o hålla budget. Alla strävar ju efter o få fast anställning o en trygghet när det gäller tider o lön. Jag menar vem vill vara sms anställd hela livet typ. Men att sen sluta att ringa in när man snart bli LASAD är kallt uträknat. Jag undrar vad facket gör dom har ju förhandlat bort våra rättigheter.

    • Kerstin

      2015-07-31 den 19:47

      Karl, läs om facket var ju med och stödde henne. Det var arbetsgivaren som gjorde fel.

  3. Tommy

    2015-06-13 den 02:15

    Det gör ont i hjärtat när människor som viger sitt arbetsliv åt att hjälpa andra människor blir behandlade på det här sättet.

  4. lena lindberg

    2015-05-25 den 10:35

    Jösses vad du fått gå igenom…Bra kämpat . Jag har med jobbat som vikarie så jag vet vad du pratar om. Jag bytte bransch när det krisade och jag tror många byter eller tänker att de skulle vilja göra det när det inte fungerar..Så stor eloge till dig att du tog kampen och lyckades leda den rätt!

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Upp