Johannes Nilsson: ”Dags för vänstern att torka tårarna efter Trump”

DEBATT| Det är inte ofta jag håller med Peter Wolodarski, men när han dagen efter det amerikanska valet twittrade ut ”1989 – 2016. Ny era nu” kunde jag bara instämma. Skillnaden oss emellan är att jag är betydligt mer hoppfull inför denna nya era.

Den era som tar slut nu har ju varit Wolodarskis. Teknokraternas era. Den liberala hegemoni där vänster- och högerliberaler kamratligt delat den ideologiska makten: kulturen åt vänstern, ekonomin åt högern i ett system där marknadens herravälde strösslats med präktiga doser politisk korrekthet och de demokratiska valen handlat om att utse systemets mest kompetenta förvaltare.

Det var ett system som var ideologiskt i Zizeks bemärkelse, där ideologin inte är våra utopiska mål utan vår verklighetsuppfattning, de axiom vi accepterar som orubbliga och de gränser dessa sätter för vårt tänkande.
En intressant effekt jag noterade i mina flöden var de bisarra reaktioner valet utlöste bland olika grupper: anarkokapitalister firade valet av en president som förespråkar protektionism och i sitt segertal utlovade omfattande offentliga investeringar, medan vänstern sörjde överklassens kandidat som lovat att bomba ännu fler araber (kodord: ”internationellt ledarskap”).

Under ideologins herravälde handlar allt om yta, framtoning, stil. Det politiska innehållet är irrelevant. En del vänstertwittrare hoppas rentav att ”CIA ska göra sitt jobb” (= mörda Trump på samma sätt som de ska ha mördat Kennedy). Det svarta skämtet visar att identifikationen med makten är total.

Systemet har dock med tiden blivit allt mer bräckligt. Den marknadsekonomi som enligt teorin skall sköta sig själv har sedan 2008 blivit allt mer beroende av stimulanser, det besvärliga folket har i allt högre utsträckning börjat rösta fel och mainstreammedia har börjat tappa greppet om våra tankar. Trumps valseger var visserligen överraskande, men kom inte som en blixt från klar himmel. Undergången har ju predikats ett tag, men från tidningarnas ledarspalter snarare än från galningars skyltar på gator och torg.

Det är naturligtvis på många sätt olyckligt att en demagog som Donald Trump fick äran att utdela det dödande slaget åt denna ruttna regim. Historien har gett många dystra lektioner på hur korrupta eliters fall leder till reaktionär repression snarare än frigörelse: Frankrikes 1790-tal, Rysslands 1920-tal, Europas 30-tal, den arabiska våren och så vidare. Reaktionens makt är stor, och man ska inte upprepa 30-talets misstag och segervisst tro att den bara är ett tillfälligt hinder, för att entusiastiskt gasa på rätt in i tegelväggen.

Man ska heller inte naivt förblindas av Donald Trumps klasskampsretorik. Den liberala kålsuparteorin är inte helt grundlös: reaktionära rörelser, från nazister och fascister över peronister till islamister, har vunnit sina framgångar genom att vända sig till hela folket, i både retorik och handling.

Men låt heller inte hans reaktionära retorik förblinda oss från det faktum att Donald Trump vann valet till stor del genom klassfrågan. Det var inte rasfrågan som fick arbetarklassen i de nedlagda industriernas rostbälte att överge Hillarys demokrater för att rösta på Trump. Amerikansk mainstreammedia, med sina ekokammare här i Sverige, vill förstås gärna få oss att tro det. Deras största skräck är nämligen inte Trump, utan ett nytt paradigm där klasspolitiken blir central.

Paradoxalt nog innebär nämligen Trumps seger en vänstervridning av amerikansk politik, medan Hillary Clintons presidentskap hade inneburit en högervridning. Med högerdemokraten Hillary Clinton som president hade nämligen demokraternas vänsterflygel tvingats sitta still i båten, så att den enda oppositionen kommit från den alt right-krets som skaffat inflytande under Trumps kampanj.

Nu, under Trump, är situationen den omvända. Som republikan är Trump på många sätt en ”vänsterkandidat”, som lovar offentliga investeringar, handelsprotektionism och en isolationistisk utrikespolitik. Samtidigt ligger den högerfraktion av demokraterna som samlats kring Hillary i spillror efter den förnedrande förlusten där en populistisk clown stal flera av deras stater. Stärkta internt efter Clintons fiasko har vänsterdemokraterna Bernie Sanders och Elizabeth Warren redan börjat samla partiet, för att samarbeta med Trump när det gäller de progressiva delarna av hans politik och bekämpa de reaktionära. Som sig bör.

Det finns all anledning för en klassmedveten vänster att torka sina tårar.

Johannes Nilsson – författare, aktuell med högläsningspodcasten ”Bibliotek”.

debatt@aktuelltfokus.se