KRÖNIKA

Klasskampen finner man alltid i vardagen

KRÖNIKA| Hela vårt samhälle är uppbyggt kring idén att man ska sälja sitt arbete. Det är mer regel än undantag för arbetarklassen, som utgör 99% av mänskligheten. Arbetarklassens tvångsmässiga relation till arbetet och kapitalet skapar klasskamp som en naturlig konsekvens, medveten såväl som omedveten sådan. Även detta är snarare regel än undantag. Det råder ett hårdkodat exploateringsförhållande mellan arbete och kapital, som utgör själva fundamentet för den kapitalistiska ekonomin. Arbetets syfte och ändamål berövas arbetaren när denne enbart tvingas utföra det mot betalning på en arbetsmarknad – ändamålet med utförandet blir istället arbetarens materiella överlevnad.

Den motsägelsefulla sociala relationen mellan de som köper och tvingas sälja sitt arbete föder ett naturligt motstånd överallt där denna exploatering sker – på arbetsplatserna. Det breda motståndet ter sig inte längre i organiserad form, det går inte att se, inte att ta på längre i samma utsträckning som vid arbetarrörelsens gyllene dagar. Det sker på mikronivå och oftast helt omedvetet – men finns alltid där av naturliga skäl. Allt ifrån individuellt maskande till kollektiv sammanhållning gentemot chefen är direkta angrepp, om än små sådana, mot kapitalismens drivande faktor – profiten. Att smita hem tidigt, att dra över på raster, enkla grejer som att ta det lugnt på jobbet – dessa är återkommande grejer i arbetslivet som de flesta har stött på någon gång. Det är sällan genomtänkt med ett specifikt syfte, men det är likförbannat klasskamp i ordets sanna bemärkelse.

Arbetarklassen befinner sig idag i försvarsställning. Den organiserade, offensiva kampen har sedan länge söndrats av socialdemokratins, fackföreningarnas och överklassens motoffensiver. Det vi har kvar är visst juridiskt och socialt skydd att desperat försvara oss med när situationen kräver det – och även dessa tryggheter håller på att slås i bitar. Vi som dedikerat oss åt klasskamp i medveten och organiserad form bör inse värdet i det motstånd som ingen ser, det som sker varje dag, det ansiktslösa motståndet. Det får inte sluta som socialdemokratin, i en elitistisk och marginaliserad rörelse utan visioner. Därför är det viktigt med teoretisk grund som omsätts i en målmedveten praktik – för tappar vi visionen om vårt slutgiltiga mål är vi dömda att gå samma väg som socialdemokratin. Vi måste prata med våra arbetskamrater, familjer och kompisgäng. För överallt går det att åter väcka det sovande motståndet – steg för steg.

Men att tro att det finns en kampform eller sätt att organisera sig som kan representera och ta vara på allas situation är att ge sig ut på villovägar. Det är inte alla som lönearbetar, och därav kan inte klasskampen avgränsas till enbart arbetsplatserna. Med rätt teoretiska verktyg går det alltid att hitta sätt att organisera sig i sin situation. Det är fundamentalt att bygga broar och smida allianser mellan olika intressegrupper inom arbetarklassen för att lyckas – man kan inte bara utgå ifrån sin egen position och tro att det är det enda rätta. HBTQ-personer, rasifierade, studerande, arbetande, allt mellan himmel och jord – tillsammans måste vi krossa det som krossar oss, och stå enade på vägen.

Emil Tholander
emil.tholander@aktuelltfokus.se

Klicka för att kommentera

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Upp