Livets mening är att äta, jobba och dö

KRÖNIKA | Jag har på senare tid funderat mycket på det här med tid. Liksom de allra flesta så har jag jobbat heltid i många år. Jag tröttnade på det däremot och ville göra något annat med mitt liv. Sparade ihop mina slantar, sålde allt jag hade och flyttade utomlands för att försörja mig på mitt största intresse som är kampsport.

Efter en period utomlands flyttade jag tillbaks till Sverige. Sedan återkomsten så har jag inte arbetat heltid utan hakat mig fram på olika deltidsjobb. Jag har däremot nyligen börjat jobba heltid igen på grund av att jag fått flera munnar att mätta än mig själv.

När jag arbetade deltid så rörde det sig om 40 timmar i månaden. Främst som lokalvårdare för några få tusenlappar. Tjänade långt under medelsnittet i Sverige men samtidigt lever jag billigt i ett gammalt miljonprogram utan några ekonomiska bekymmer. Jag har fullt med fritid där jag kan träna, måla, renovera och göra i princip vad som helst. Jag kunde sova hur länge som helst på morgonen och vara uppe hur sent som jag ville.

När jag nu däremot är tillbaka till heltidsarbete är fritiden som bortblåst. Jag tvingas gå upp tidigt på morgonen. En timmes enkelväg på cykeln till jobbet. När klockan slår fyra stressar jag mig hemåt igen för att hinna med alla sysslor som måste göras före dagen snabbt tar slut. Måste hinna träna, handla mat, laga maten och slutligen skriva någon artikel. Hela arbetsveckan består av att längta till helgen då man äntligen ska hinna göra med allt som man gjorde tiden före man arbetade heltid. När helgen kommit så är den över lika snabbt som rasten på jobbet.
När man kollar på det svenska debattklimatet så är det den hårdföra arbetslinjen som gäller. Arbetslösheten måste bort och det ska ske genom att skapa fler jobb. Klimatet som råder är helt genomsyrad av lösningar som kommer uppifrån. Lösningarna kommer ifrån expertekonomerna och entreprenörerna som kräver mindre regleringar.
Vad folk som arbetar tycker hörs sällan i debatten. Majoriteten av LOs medlemmar visar sig vara positiva till sänkt arbetstid enligt deras egna undersökningar men ändå är det ingen fråga som varken socialdemokraterna eller LO-förbundet driver. Det finns inget alternativ till arbetslinjen utan både moderaterna och socialdemokraterna är överens.

Jag däremot vägrar tro på arbetslinjen som etablissemanget förespråkar. Efter mina egna erfarenheter så vägrar jag tro att arbetslinjen som det enda alternativet. Mitt egna liv måhända vara präglat av individualismen men jag tror på kollektiva lösningar. De långa arbetsdagarna gynnar ingen annan än ägarna när de jagar större vinst. Det är dags att ändra på det och föra in fritidslinjen i den svenska debatten.

Niklas Andersson
niklas.andersson@aktuelltfokus.se