Kontakta oss

KRÖNIKA

Loan Sundman om SD-festen på Grand Hotel: ”En av de mest bisarra kvällar jag varit med om”

Publicerat

den

loanakesson2KRÖNIKA| Journalisten Loan Sundman skriver om sina upplevelser inifrån Sverigedemokraternas överklassjippo på Grand Hotel i Stockholm där stora delar av Europas högerradikala politikerelit befann sig under kvällen.

I två dagar har det skrivits och rasats mot Sverigedemokraternas ”Alternativa Nobelfest” på Grand Hotell i Stockholm, med all rätt, då det är en skam att upplåta det finaste hotellet i stan till de mest Putinvänliga och demokratifientliga högerkrafter som Europa har just nu.

Människor har hårt kritiserat Grand hotells ledning som utan tanke på kontext eller konsekvenser låtit Sverigedemokraterna boka Vinterträdgården för detta event. Jag tog på mig att bevaka det hela på plats, att se huruvida det skulle bli protestdemonstrationer utanför ingången eller ej.

I sällskap med några vänner tog jag mig till Grand på fredagseftermiddagen, alldeles på tok för tidigt förstås, det fanns inte en människa på plats. Det blåste kallt på Blaisieholmen så vi bestämde oss för att vi lika gärna kunde vänta in händelserna inomhus.

Vi slog oss ner vid ett trevligt bord i Grands bar, suveränt sköna fåtöljer och jag gillar faktiskt stukatur och kristallkronor. Vi beställer in te, kaffe till vännerna och ett glas vin till undertecknad.

Efter en stund dyker ett bekant ansikte upp. Mr Nigel Farage tillsammans med EU-parlamentariken Peter Lundgren, de står och ser lite bortkommna ut men sätter sig sedan vid bardisken. Ett glas innan ombyte av kläder antagligen.

Det börjar så smått droppa in män i smoking och fluga, en och annan överpråligt klädd kvinna och vi beslutar snabbt att här stannar vi kvar.

Jag och kamraten går ut och röker en sväng och då kommer marionettdockan i hög person. Lite nervöst rättar Jimmie Åkesson till flugan innan han kliver in genom svängdörrarna.

Fler och fler av de smokingklädda männen och de pråliga damerna kommer. Inga kända ansikten alls. Sverigedemokrater från landsorten och det är nu jag twittrar att Modebloggarna gjorde helt rätt i att byta hotell. De hade fått akut vinterkräksjuka.

Det fanns säg ett par tre damer som hade lyckats med sin klädsel, för herrarna är det ju lättare. Det är svårt att misslyckas med en smoking liksom. Eller en paraduniform med tillhörande medaljer. Jag och kamraten går ut och röker en sväng och då kommer marionettdockan i hög person. Lite nervöst rättar Jimmie Åkesson till flugan innan han kliver in genom svängdörrarna.

Det som slår mig är att de ser så ensamma och obekväma ut, de ser runt om i rummet med minen hos några som undrar ”Hur tusan hamnade vi här”?

Vi återvänder in i baren som nu är full med folk, plötsligt är de liksom alla där. Jag har Mattias Karlsson bakom ryggstödet, Kent Ekeroth skymtar med sitt babyface lite längre bort i rummet. Ian Wachtmeister med hustru slår sig ner vid bardisken. Han är klädd i tweedkavaj, hon i en klädsam glittrig klänning. Det som slår mig är att de ser så ensamma och obekväma ut, de ser runt om i rummet med minen hos några som undrar ”Hur tusan hamnade vi här”?

En man kommer fram till vårt bord, slänger fram näven och säger: ”Du är från Researchgruppen eller hur?”. Väluppfostrad som jag är så svarar jag ja och hälsar artigt. Han heter Peter och hävdar att vi har träffats tidigare. Jag har ingen aning. ”På Pride”, säger han, ”i tältet.”
Ehh, jaha ok…

Vid närmare eftertanke så var jag aldrig i nåt tält på Pride, men ok.

SD-damerna runt omkring verkar plötsligt ha fattat att det sitter en hemelin i kattrummet och om blickar hade kunnat döda så hade ingen kunnat skriva den här texten.

I foajén står Jörgen Fogelklou med sällskap och jag biter mig i tungan för att inte säga: ”Hej Afghan”.

Jag noterar att hotellchef Madeleine Barck går runt i lokalen. Hon ser bekymrad och orolig ut.
Vi är tre personer som upptar ett bord för sju personer och baren är knökfull men servisen säger att det är lugnt, det här är ert bord. Sen så ler hen lite.

Vi går ut och röker igen. I foajén står Jörgen Fogelklou med sällskap och jag biter mig i tungan för att inte säga: ”Hej Afghan”.

När vi står utanför så kommer ett gäng tappra demonstranter, de är ca. en handfull. De ropar ”Ingen människa är illegal” Direkt så är där två polispikéer och ett dussin konstaplar. De tappra få blir hållna på avstånd och fick troligen legitimera sig.

Samtidigt så börjar de ”mindre prominenta gästerna” förflytta sig från baren till Vinterträdgården. Man måste gå ut genom huvudingången, runt hörnet på huset och in genom en annan dörr. För de riktigt ”fina” så finns det en trappa inomhus.

Någon ropar ”Hej Lovisa!” Det är Hanna Lindholm som jag har språkat med på Twitter flera gånger. Jag ger henne en komplimang för hur fin hon är ikväll, ja jösses hon var ju faktiskt välklädd, till skillnad från 95% av de andra damerna.

”Jag får visionen av människor som spelar Mozart o dricker champagne medan de samtidigt skickar andra människor i döden.”

Kvällen har nu tagit slut för mig och mitt sällskap, baren har tömts på högerextremister och vi försöker samla våra intryck. Min vän som är flykting från Balkankriget har nära till tårar, för hen så blev det igenkänning, nationalister som intar de fina salongerna. Som hen sa: ”Jag får visionen av människor som spelar Mozart o dricker champagne medan de samtidigt skickar andra människor i döden.”
Vad jag såg var väldigt många osäkra, malplacerade människor. För höga skratt, för många påklistrade leenden, för många blickar över axeln. Vad jag kände var ett rum fyllt av konstlad glättighet och ångest. Alla höll stenhård koll på varandra.

Detta var en av de mest bisarra kvällar jag varit med om men insikterna den gav mig mig var fan värt det hutlösa priset för ett glas vin.

Loan Sundman
loan.sundman@aktuelltfokus.se

Fortsätt läsa
Annons