Aktuellt Fokus

KRÖNIKA

Sökes: Agendasättande vänster med snyggare kläder

KRÖNIKA| I Torbjörn Tännsjös bok ”Medan revolutionen dröjde” som handlar om vänsterns historia i Nacka kommun utanför Stockholm beskrivs den gamle partiveteranen Birger Persson. Perssons föräldrar var kommunister och själv spenderade han hela sitt liv i den kommunistiska rörelsen i Sverige. När Persson intervjuas om sitt liv berättar han om hur han och hans bröder ständigt påmindes av sina föräldrar om att komma ihåg att vara ärliga, hela och rena och inte ställa till onödigt bråk eftersom de, som kommunister och barn till kommunister, hade folks ögon på sig.
Kontrasten mellan det Birger Persson berättar i Torbjörn Tännsjös bok och hur dagens vänster ter sig är enorm. Orsaken till det är nog framförallt den stabila förankring vänstern under denna tid hade i arbetarklassen. I och med välfärdsstatens utveckling har arbetarklassen skiktat sig och därmed till viss del även fått nya politiska intressen och lojaliteter.

Identifikation är viktigt. Det visar inte minst Sverigedemokraternas valframgångar. Inte för att väljarna nödvändigtvis alltid identifierar sig med Sverigedemokraterna och deras företrädare utan för att de identifierar sig än mindre med övriga politiska partier och deras företrädare. Men när det gäller de rörelsebaserade politiska partierna, dit man traditionellt sett räknar arbetarrörelsens socialdemokrater och vänsterpartister samt bonderörelsens centerpartister, är det inte bara fråga om att identifiera sig med ett parti utan också med rörelsen bakom partiet.

Om vi som tillhör eller gör anspråk på att tillhöra en rörelse till vänster om socialdemokratin tittar oss själva i spegeln lite grann. Hur tror vi då att vi uppfattas av omvärlden och av de människor vi egentligen borde lyckas organisera och attrahera? Jag tror att den stereotyp vi själva skämtar om ligger ganska nära sanningen. Konstig frisyr, akademisk utbildning och livsstilsmoralism. Unga arbetarklasstjejer- och killar tror helt ärligt talat att man, för att få vara med, måste ha en konstig frisyr, ha gått på universitetet, vägra äta kött och dricka sprit. Och handen på hjärtat: hur kul låter det egentligen? I ärlighetens namn låter det inte som något jag skulle vilja identifiera mig med över huvud taget. Trösklarna måste slipas ner. Och Birger Perssons beskrivning kanske faktiskt är ett recept även om det låter ungefär lika präktigt som det där med att inte äta kött, dricka sprit och ha en konstig frisyr.

Sen handlar det ju om vilka frågor man lyfter också. Vänsterrörelser i norra Europa tenderar att lyfta frågor som gemene man inte riktigt kan identifiera sig med. Ryggmärgsreaktionen när någon frågar hur vi ser på straff är exempelvis att straff är samhällsprevention och inte vedergällning. Det är en allmän ”vänstersanning”. ”Släpp fångarna loss det är vår” och så vidare. Samtidigt som medelsvensson, våra potentiella väljare, medlemmar och aktivister, tycker tvärtom.

Potentiella vänstersympatisörer vill också ha trygghet. De vill ha hårdare straff, inget gullande. Men kan svaret alltid vara att massan tycker fel och bara måste övertygas? De vill också ha någon som tar ungdomar som kastar sten i förorten i kragen och säger ”klipp dig och skaffa ett jobb”, ingen socialtant som sitter med huvudet på sned. Och i ärlighetens namn tror jag att ungarna som kastar sten också föredrar det sistnämnda om de får välja. Kanske är det så att vill vi nå ut på ett bra sätt så måste vi göra även vissa populära frågor till våra? Och också våga göra våra frågor till våra istället för att släppa dem helt när Sverigedemokraterna kommer för nära – se hur både Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet agerade i frågan om folkomröstning om utträde ur EU, och när Vänsterpartiet kompromissade bort sin kritik mot överskottsmålet och därmed sin politik för full sysselsättning. Ett sådant kappvändande kan man inte kosta på sig om man vill sätta agendan.

 

Jonas Lundgren
jonas.lundgren@aktuelltfokus.se

Upp