Aktuellt Fokus

KRÖNIKA

Varför är det alltid arbetarklassen som får komma till tals sist?

KRÖNIKA| I sammanhang, miljöer och i personliga relationer dyker ett tydligt mönster upp. Ett socialt mönster och som vi ifrån arbetarklassen brottas med och hur mycket vi än kämpar emot det har vi det ingrott i oss, en kod som måste lösas. Jag satt på krogen med en gammal vän för ett tag sedan och vi pratade om just det här, hur arbetarklassen hela tiden blir dumförklarad och varför det alltid är så att arbetarklassen får komma sist till tals i politiska samtal och i olika sammanhang.

Jag är trött på att se hur vänner från arbetarklassen bli dumförklarade och utmålade som osmarta i sociala situationer. Att inte kunna känna känslan av en tillhörighet till den akademiska världen och att inte känna att man har en tydlig plats är återkommande hinder i ens vardag.

Jag är trött på att höra om begreppet klassresor, som om personen som gjort en klassresa lyckats med något som samhället inte förväntar sig av en person med arbetarrötter. Att personen som lyckats göra sin klassresa är mer värd efter sin klassresa än före. Varför är det alltid arbetarklassen som utmålas som det stora problemet när det är medelklassen och överklassen som skapat denna vidriga sociala kod? Att vara arbetarklass handlar inte bara om att växa upp i ett förortsområde, vilket egentligen är det minsta problemet. Det handlar om så mycket mer, det ”sociala arvet” är en stor del. Jag vägrar att känna skam för mina kamrater från arbetarklassen, det skulle jag aldrig göra.

Jag grävde djupare och fick möjligheten att prata med några människor som är uppvuxna i just arbetarklassen. Detta är deras upplevelser från olika situationer då mötet med ett högre klasskikt kan kännas främmande.

– ”Folk är obegripligt upptagna med sig själva och kan inte se ur andras perspektiv, det är exempelvis hopplöst att diskutera antifascism med människor som har haft en trygg och skyddad uppväxt i dom högre samhällsskikten och som aldrig behövt uppleva repression från polis och myndigheter”. – Martin

– ”Jag känner mig nästan alltid obekväm bland dom högre klasskikten, framförallt i överklassen. Dom har ett övertag som är svårt att beskriva. Kan handla om sättet dom talar på, sakerna dom skämtar om som ofta handlar om saker som förminskar mig, sättet dom direkt sätter sig i en maktposition och kan utnyttja det. Hur lite dom än vill mig något taskigt så blir allt väldigt fel, vi är på så olika nivåer. Dom har aldrig behövt fundera på om dom kan åka till exempelvis Liseberg eller inte, medans jag sitter med en klump i magen för att jag inte ens vill fråga min mamma om det skulle kunna gå. När jag sedan meddelar mina kompisar att det inte går blir dom nästan lite sura och upprörda varför jag inte bara kan skrapa fram lite pengar. ”50 kronor är ju inte ens mycket” när man ska köpa en ros som avskedspresent till lärare. ”Du kan väl bara fixa dom där pengarna, det är ju mer hyggligt om alla hjälps åt” man blir nästan alltid ledsen och skamsen, för att det är en väldigt knepig situation. Man vill vara ärlig men det är pinsamt. Så man ljuger. Men man måste komma på någon ursäkt och man måste hela tiden ursäkta sig”. – Amanda Andersson

Jag tänker för mig själv att jag självklart vill lösa problematiken i det här men jag känner att ni där på toppen inte vill kämpa för det lika mycket som jag. Jag vet inte vad det handlar om men kanske är det just precis så som Amanda Andersson säger, att det handlar om maktpositioner. Återigen hamnar problemet självklart i klassamhällets händer, så länge som det finns ett existerande klassamhälle kommer det fortfarande att existera en social kod som sätter gränser för arbetarklassen. Men det är inte hos oss i arbetarklassen som problemet ligger, det är dom högre klasskikten. Vi behöver få in människor från arbetarklassen i politiska sammanhang och situationer. Vi behöver organisera fler från arbetarklassen mot fascismen, vilket jag inte tycker är något som görs tillräckligt idag.

Ottilia Thorsson, journalist som forfarande klättrar.
ottilia.thorsson@aktuelltfokus.se

Upp