Kontakta oss

LEDARE

Därför rasar Socialdemokraterna

Publicerat

den

sossarnaLEDARE| Egentligen borde Socialdemokraterna öka. Åtminstone om man ser till samhällsklimatet och de möjligheter det forna arbetarpartiet har.

Vi lever i en turbulent tid. Samhällsklyftorna ökar och resursplundrarna klättrar i samhällsstegen. Rovkapitalismen som vräker fattiga barnfamiljer och skapar en ogynnsam arbetsmarknad för arbetarklassen är ett faktum och mängder med människor vänder sig emot den nyliberala modellen. En modell som är lika osvensk som den är demokratiskt förankrad.

Motståndet sker först och främst utifrån ett klassperspektiv. Människor är nämligen heligt förbannade över att politikerklassen höjer sina löner samtidigt som de påstår att det råder resursbrist när det kommer till stödet till Sveriges pensionärer. Detsamma gäller aversionen mot skyhöga tjänstemannalöner och privatiseringar samt utförsäljningar av folkets ägodelar.

Allt detta skapar en helhet av ett ojämlikt samhälle där byråkrati och liberalism har kommit att ersätta demokrati och solidaritet.

När vi backar bandet och börjar titta på varför vårt land ser ut som det gör förstår vi även Socialdemokraternas skuld i det hela. Det var nämligen inte borgerligheten som gav bankerna fri kreditsättning eller som ströp den svenska självständigheten i samband med EU-medlemskapet. Med facit hand kan vi se att Socialdemokraterna lämnade den delvis arbetarvänliga reformismen för längesen.

Vilket för oss till Socialdemokraternas ömma punkt – avsaknaden av en socialdemokratisk praktik. För när det kommer till kritan så är väljarna inte blinda för att Socialdemokraterna har kommit att bli ett systemtroget mittenparti.

Denna hållning har hittills inneburit att Socialdemokraterna hellre lägger miljarder skattekronor än vad de förbjuder ockerhyror. Den har även inneburit att man gör det mesta för att behålla systemet kring vinster i välfärden som de facto kostar betydligt mer än vad det smakar. Offentliga upphandlingar inom vården och besparingar på samhällsservicen är inte heller speciellt populärt.

Förr i tiden sågs socialdemokratin som en garant mot den osvenska modellen. Idag är de lika synonyma med den som borgerligheten. Bara det faktum att Socialdemokraterna har samma syn på välfärdsplundring som Sverigedemokraterna sänder en del signaler till väljarna. Detsamma gäller naturligtvis även Socialdemokraternas hantering av flyktingmottagandet.

Istället för att vara realistiska och inse att vissa byråkratiska regelverk gör mer skada än nytta så valde Socialdemokraterna att värdesätta Krångelsverige framför logik. Eller vad ska man egentligen kalla det när stat och myndigheter hellre placerar människor i tält under vintertid istället för att placera människor i tomma byggnader och lokaler på grund av, just det, byråkratin…

Lägg därefter till det faktum att Socialdemokraterna är sämre på antirasism i praktiken än vad Sverigedemokraterna är så börjar bilden klarna över att forna S-väljare blickar efter alternativ. När Socialdemokraterna valde att behålla och stötta den antiziganistiska politikern Lennart Holmlund blev det nämligen så tydligt vad det är för parti vi talar om.

Socialdemokraterna må ha arbetarvänliga lokalavdelningar och distrikt här och där. Många unga socialdemokrater är dessutom radikala och står för en verklighetsanpassad samhällsanalys där man inte räds för att tala om antikapitalistiska reformer. Men i ärlighetens namn kvittar det. Den politiken når nämligen inte ut till den breda massan.

Vad som däremot kommer ut till den breda massan än den sossiga ängslighet där partiledningen inte kan bestämma vilket ben de ska stå på.

Från Solidaritet, rättvisa och jämlikhet till ängslighet, förvirring och systemtrogenhet är steget rätt långt i väljarens ögon. Det är även där vi kan se svaret på Socialdemokraternas kris. En kris som inte kommer brytas såvida partiet inte gör upp med sin egen politikerklass och ger väljarna svar på systemets grundläggande problem.

Kim Fredriksson
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se