Kontakta oss

NOTISER

De nationella minoriteterna exkluderas med statens goda minne

Publicerat

den

brittinger
DEBATT| Sverige sviker de nationella minoriteterna med statens goda minne. Staten och samhället måste börja tala med och inkludera de minoriteter som staten berör, inte om tala om dem. Det anser etnologen och aktivisten Britt-Inger Lundqvist som tillhör resanderomerna sinti. Sveriges största och äldsta romska folkgrupp inom den heterogena nationella minoriteten romer.

 

Jag läste en debattartikel av Ylva Habel där hon skrev att ”antirasism kan tydligen utforskas utan vår medverkan?” Då slog det mig att detsamma gäller de nationella minoriteterna, där det verkar vara fritt fram att utforska och utforma material utan att minoriteten det handlar om är med och skriver. När ska Sverige förstå att en majoritet kan inte skriva en minoritets historia ej heller kan en majoritet utforska antirasism utan att de som det berör är med. Och då menar jag INTE med som i en referensgrupp för att bli klappade på huvudet, utan med som i att vara med och forska.

Ylvas fråga är mycket befogad och borde tas på allvar om man ska kunna få fram relevanta svar. För om man inte inkluderar de som det berör hur ska man få fram svaren. En annan fundering som genast uppstår är också för vems skull gör man forskningen? För den PK-inriktade medelklassen eller för minoriteterna, de som blir utsatta för rasismen, samhället?

Ibland får jag känslan av när man tillhör en minoritet ska man ska vara med och planera, föreläsa och jobba gratis när till exempel landsting och kommuner ska genomföra utbildningar för sin personal om minoriteterna i Sverige. Dessutom ska man visst vara tacksam för att man får vara med. Jaha, det var ju vänligt att vi får vara med när det är oss det handlar om. Den koloniala herrskap och tjänstemannamentaliteten finns kvar hos de som ska föreställa att de värnar minoriteterna.

Sverige har påbörjat ett arbete med att uppdatera sin historia, genom att staten själv skriver om den. Nu ska vi visst vara tacksamma igen. När ska staten förstå att en majoritet aldrig kan skriva en minoritets historia? Vänta lite, säger en del, det har funnits referensgrupper, vilket är korrekt, men det är fortfarande staten/förövaren som skriver historien. Svenska staten har begått stora övergrepp på minoriteterna i landet och är förövare, att då vara den som leder och skriver historien blir som att låta en pedofil beskriva övergreppen på de barn hen har använt sig av och legalisera det genom att tillsätta en referensgrupp.

Svenska staten har varit ledande i EU med att genomdriva lagar och rekommendationer för hur arbete med minoriteter ska fungera, vilket är mycket bra. Men på hemmaplan har Svenska staten inte varit lika drivande. Man kan tycka att de som driver frågorna i EU borde föregå med gott exempel, men så är inte fallet i Sverige.

Sverige har fortfarande inte anslutit sig till ILO:s konventionen nr 169. Vilket innebär att den svenska staten vägrar erkänna samernas ägande- och besittningsrätt till deras traditionella marker, något som är ett stort problem i svensk samepolitik. Detta konstaterades av regeringen för över 20 år sedan när ILO:s konventionen nr 169 blev klar för ratifikation. Efter det har regering efter regering tvekat inför dessa folkrättsliga krav och gör det än. Hur svårt kan det vara att låta FN:s urfolksdeklaration införlivas i den svenska statens samepolitik och rättssystem.

När det sen kommer till forskning som ska göras på de nationella minoriteterna så måste de som det berör bli inkluderade, och då inte bara i betydelselösa referensgruppen. Ylva Habel skriver i sin artikel och ställer frågan; ”efter att ha glimtat planeringsgruppen för ett nationellt, antirasistisk kunskaps- och resurscentrum bestående av enbart vita forskare och doktorander: är det en sådan antirasistisk forskning som ska premieras även i Sverige?” Det finns akademiker hos alla nationella minoriteter och det finns stor kunskap om rasism hos oss som det berör, varför gå efter ån för att hämta vatten? Det skulle räcka med positiv särbehandling och prioritera etnicitet i forskningsuppdraget för att man ska kunna fylla platserna. Uppgradera synen på de som sitter på kunskapen, vi har kunskapen och erfarenheten trots eller kanske på grund av att vi oftast inte tillhör den vita medelklassens innekrets. Se och tänk utanför boxen, nyttja kunskapen hos de människor som har den och vet vad de talar om.

Använd och inkludera oss som det berör, gör om och gör rätt, eller sluta i alla fall att hela tiden upprepa samma misstag.

Britt-Inger Hedström Lundqvist – Etnolog, folkbildare och resandeaktivist

Aktuellt Fokus – Debatt
redaktionen@aktuelltfokus.se