KRÖNIKA Igår desarmerade Stefan Löfven den regeringskris som uppkommit i kölvattnet av skandalen på Transportstyrelsen. Genom att göra en regeringsombildning undergrävde han Alliansens försök att fälla regeringen genom att avsätta så många ministrar att en fortsatt (S)-ledd regering blivit omöjlig.
Löfven sparkade den kompetente, i vissa läger älskade och i andra hatade, inrikesministern Anders Ygeman snett neråt till en gruppledarpost i riksdagen. Samtidigt valde han, vilket är fullt begripligt, att se till att Anna Johansson, ytterst ansvarig minister, avgick. Men krisen är inte riktigt över bara för det. Försvarsminister Peter Hultqvist sitter kvar i regeringen och Allianspartiernas misstroendeförklaring gäller även honom.
Hultqvist tillhör de i Socialdemokraterna så vanliga partigängarna. Han började sin bana i ungdomsförbundet SSU, blev anställd där, satt som distriktsordförande och sedan som ledamot i förbundsstyrelsen. Därefter satt han som kommunalråd i Borlänge i 17 år och sedan i riksdagen. En klassisk socialdemokratisk karriärväg helt enkelt. Hultqvist har även tidigare utpekats som tillhörande den så kallade ”vänstern” inom socialdemokratin, engagerad för ett fritt Palestina och dessutom motståndare till svenskt NATO-medlemskap. Sen hände något. Det som brukar hända maktens män. Hultqvist tappade riktningen. Idag leder han ett land på randen till medlemskap i NATO, som inom en kort tid kommer att genomföra en enorm försvarsövning i samarbete med flera NATO-länder.
Peter Hultqvist har, sedan han tillträdde som försvarsminister, inte kunnat uppvisa några större resultat i arbetet med att ge Sverige ett starkare försvar. Han har inte, trots vad som står i Socialdemokraternas valprogram från 2014, garanterat den svenska alliansfriheten. Det är också en ministers jobb att se om sitt fackområde i förhållande till andras när finansministern ska lägga fram en budget. Det har inte Peter Hultqvist gjort. Det må vara siffror på marginalen men under Hultqvists tid som försvarsminister har försvaret tagit en mindre andel av BNP. Nu 0,99 procent, tidigare 1,2 procent.
En del av mig uppskattar att Stefan Löfven står fast vid och backar sin kompis Peter Hultqvist. Det är åtminstone någorlunda rakryggat. Samtidigt ser jag hur jag blir inbjuden till grupper på Facebook som heter saker i stil med ”Backa Hultqvist”. De flesta av medlemmarna i dessa grupper är långt till vänster om Socialdemokraterna och delar troligtvis inte Hultqvists syn på världen i någon större utsträckning. Men nu när ministern står under attack från Alliansen är han plötsligt värd att försvara till varje pris. Detta i sig tyder på att man inte tillräckligt har satt sig in i vad Hultqvist gjort, eller struntat i att göra, under sin ministergärning hittills.
Grundproblemet är snarast att det inte finns några reella skillnader mellan höger och vänster över huvud taget. För att mejsla ut en trovärdig vänsterpolitik måste vi också acceptera att ett starkt försvar är nödvändigt. För att få ett sådant behöver vi en stark försvarsminister som varken kryper för NATO eller för finansministerns budgetpiska.
Jonas Lundgren
redaktionen@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar