Kontakta oss

KRÖNIKA

”I Sverige våldtar vi med respekt”

Publicerat

den

hand-351277_960_720

KULTURKRÖNIKA | ”De har kallat mig hora sedan jag gick i lågstadiet.” skriver Linn Larsdotter om den patriarkala samtiden i Sverige. En samtid där svenskarna rasar mot våldtäkter i Indien men ursäktar våldtäkter i Sverige. Linn Larsdotter är socionom och skribent.

 

 

Det var längesen jag var ute på krogen. Anledningarna är många. Jag har ingen lust att vänta i 20 minuter på att betala överpris för en blaskig öl, eller att skrika mig hes för att personen mitt emot mig ska höra vad jag säger.

Jag är inte 20 år längre. Min bakfylla varar i tre dagar. Det är helt enkelt inte värt det. Men den främsta anledningen är att kroglivet får mig att tappa känslan av att vara min egen person. En individ som endast jag har rätt till.

Utelivet har helt andra normer än vad den övriga vardagen har. Jag förväntar mig att ingen man ska ta mig på brösten när jag står i kön på ICA, men om det sker i krogkön en fredag så är min kropp en öppen invit bara genom att finnas. Där får jag räkna med att bli tagen på kroppen av den enkla anledningen att någon annan hade lust att röra mig. Huruvida jag hade lust att bli berörd är ovidkommande.

Tidigare har jag sagt ifrån till männen genom att hänvisa till min pojkvän. Hans existens är en osynlig mur och många gånger har den repliken fått män att backa ifrån mig. Det finns en outtalad bro code som inte kan brytas, trots att männen inte känner varandra. Även när jag var singel använde jag pojkvänsursäkten när jag ville undkomma sexuella trakasserier på krogen, just för att det verkade vara det enda som fungerade.

Det har blivit avsevärt mycket svårare sen jag slutade med ursäkten och istället krävt respekt för min egen skull och inte på grund av någon imaginär pojkvän. Det är inte hans revir som ska respekteras, det är min vilja att inte bli rörd. Och här börja det bli riktigt svårt för männen som agerar som om att jag befann mig på en manuell mammografiundersökning. Det är mer upprörande och kränkande för dem att höra mitt nej än för mig att godta deras trakasserier som en komplimang.

Ursäkterna haglar. Jag vill ha deras händer över mig, annars hade jag inte klätt mig så utmanande, gått fram till disken och beställt öl eller befunnit mig på krogen över huvud taget. Varför dansade jag och rörde mig kropp till musiken om det inte var för att någon man skulle se och vilja ha mig? Deras kränkta ansikten förvrids. Jag går från att vara snygg till hora inom loppet av en minut. Vem tror jag att jag är? Jag är så jävla ful att ingen vill ha mig, de har knappast raggat på mig. In my dreams, kanske. Jag har inbillat mig allt. Så desperat bekräftelsetörstande. Pinsamt. Med ett skratt lämnar de mig. De lämnar mig med förödmjukelsen och med mina känslor i en pöl på golvet. För dem är det en lek. De gick vidare och tänker aldrig på mig igen. Det som händer med mig stannar kvar.

Jag vill förklara vad som sker i mig när en man tar sig rätten att röra min kropp utan mitt godkännande.

När jag var liten blev jag jagad av pojkar som tog på mina ännu obefintliga bröst och höll för toalettdörren om jag inte lät dem känna på de små prickarna innanför tröjan. När jag gick till läraren sa hen att pojkarna säkert var kära i mig men inte visste hur de skulle visa det. Läraren sa åt mig att vara snäll mot dem. Visa dem uppskattning eftersom att deras kränkning egentligen bara var deras klumpiga sätt att ge mig en komplimang. När de några år senare kallade mig hora och drog i mitt hår så hårt att långa blonda hårstrån slets ur sina hårsäckar, bad läraren mig att säga ifrån så att de förstår att jag inte vill vara med i leken. Att de säkert inte förstått att mina rop efter hjälp berodde på att jag inte ville vara med. Det var aldrig en lek för mig. Det var ett regelrätt övergrepp godkänt av vuxna personer i min omgivning.

Ett nej kan betyda så många olika saker, det har jag fått lära mig. Det har fått mig att ifrågasätta min egen delaktighet i övergreppen. Att det egentligen är jag som är den skyldige, som uppmuntrat dem att ta på mina obefintliga bröst. Jag har mött samma typ av resonemang i hela mitt liv. När kvinnor blir överfallna på vägen hem läggs fokus på hur hon var klädd, hur mycket hon druckit, hur oansvarigt det var för henne att tro att hon kunde gå hem själv utan att bli överfallen. När unga kvinnor blir gruppvåldtagna på fester undrar folk anklagande om hon inte flirtat med någon av dem tidigare under kvällen, eller varför hon drack sig medvetslös om hon inte ville bli våldtagen. Människor undrar om det är möjligt att våldta en person som inte säger nej eller försöker att slita sig loss. Människor undrar om det verkligen är våldtäkt när flickan av rädsla inte vågar röra sig och istället ligger platt som en död fisk.

Människor undrar om det går att våldta en hora. De har kallat mig hora sedan jag gick i lågstadiet. De gav mig en stämpel långt innan jag ens förstod ordets innebörd.

När en ung kvinna blev våldtagen på en fest i Tensta vände många henne ryggen och gav henne skulden.

Jag matas med rubriker om hur kvinnors liv förstörs av män som tror att kvinnokroppen är allmän egendom, en förbrukningsvara. De flesta av oss minns gruppvåldtäkten i Delhi i Indien 2012, där en kvinna blev gruppvåldtagen på en buss och som senare avled av sina skador. Hela Sverige var i uppror. Vi fördömde Indiens patriarkala samhälle och kvinnosyn utan att reflektera över att våldtäkter även sker här.

Människor försvarar sig, våra våldtäkter är inte lika hemska. Ingen dör av de svenska våldtäkterna. I Sverige våldtar vi med respekt.

För några år sen drabbades Sverige av den då hittills värsta serievåldtäktsmannen i svensk historia. Kvinnor runt om i staden där våldtäkterna skedde stannade hemma och vågade inte röra sig ensamma på gatorna längre. Deras rörelseutrymme begränsades för att en man ansåg sig ha rätt att ta deras kroppar och slå dem med ett ursinnigt våld. Jag minns min egen rädsla. Jag minns hur det anordnades nattvandringar tiden innan han greps. Jag minns även hur kvinnor i staden drabbades av en copy cat tiden efter gripandet av Niklas Eliasson.

Jag brukade älska att lyssna på musik på vägen hem från bussen. Jag brukade fördjupa mig i podcasts och skratta åt de larviga skämten som förmedlades via mina stora hörlurar. Musiken byttes ut mot telefonsamtal. Jag har med blåa och frusna fingrar hållit telefonen mot örat för att ha någon att prata med på vägen hem om mörkret har fallit. När jag satt nyckeln i låset avslutar jag samtalen, men rädslan ligger kvar som en hinna över mina rörelser även i trapphuset. Jag är fortfarande rädd för skuggorna som skapas i trappuppgången. Jag förväxlar dem med någon som står och väntar. Och jag vet, att om det står någon där, så kommer det vara mitt fel. Jag kommer att dömas och bedömas av människorna omkring mig. Deras skuldbeläggning kommer att eka inom mig och jag kommer aldrig kunna tvätta bort skammen av att ha blivit rörd trots att jag inte ville.

När någon tar på mig på krogen rasar allting över mig. Tankarna far genom mig. Dansade jag för sexigt, trots att dansen endast var till för mig? Var jag för trevlig och fick dem att tro att jag gav dem öppna inviter? Var mina jeans för tighta, och mitt linne för urringat? Hur mycket har jag druckit, skulle jag kunna försvara mig om han sliter i min kropp för att få av mig mina byxor? Kommer skulden att vara min?

Min blick börjar leta efter flyktvägar. Kommer de att vänta på mig när klockan slagit två och blockera min väg hem till min lägenhets trygga väggar? Kommer någon att tro mig om jag säger att jag inte vill vara med någon i natt? Kommer någon att ta mitt nej för ett nej? Kommer någon att göra mitt nej till ett ja? Männen ser på mig med en granskande blick. Som om att deras ögon kunde penetrera hela min kropp. Skrattandes lämnar de mig. Jag känner mig smutsig och förödmjukad. Deras hånskratt gör det hela så mycket värre. För dem är det fortfarande en lek, för mig har det alltid varit blodigt allvar.

Det var längesen jag gick ut på krogen nu. Nattlivets puls har sedan länge stannat.
Musiken i mina hörlurar har tystnat, men jag kan fortfarande känna paniken de gånger mobilen har dåligt batteri och det är 15 minuters promenad innan jag når min port. Jag undrar hur rubrikerna kan bli om jag inte tar mig hela vägen hem.

Linn Larsdotter