Nitton filippinska arbetare på SSAB i Oxelösund släpptes efter drygt en vecka i förvar och kunde återgå till jobbet. Migrationsdomstolen bedömer att det saknades grund för att ta dem i förvar.

Arbetarna frihetsberövades av polisen den 7 oktober i samband med en insats på SSAB. De arbetade för en underentreprenör och sattes i Migrationsverkets förvar.

Polismyndigheten beskriver insatsen som en del av sitt arbete mot arbetslivskriminalitet, människoexploatering, kriminell ekonomi och osund konkurrens.

Besluten om förvar överklagades till migrationsdomstolen. Eftersom arbetarna redan hade släppts skrev domstolen av målen. Den redogjorde samtidigt för sin bedömning att det saknades grund både för förvaret och för att avvisa arbetarna.

Migrationsverket hade redan före frigivningen slagit fast att polisens avvisningsbeslut saknade grund.

Arbetarna hade sin anställning i Nederländerna. I Sverige arbetade de för ett italienskt bolag som hyrt in dem. Polisen ansåg att uthyrningen gick genom för många led, men enligt migrationsdomstolen var den laglig.

Polisen ansåg också att arbetarna inte omfattades av undantaget från kravet på svenskt arbetstillstånd. Där gjorde både Migrationsverket och domstolen en annan bedömning: undantaget gällde arbetarna.

Fler avvisningar har rivits upp

Den bredare frågan rör personer med anställning och arbetstillstånd i ett annat EU-land som arbetsgivaren tillfälligt skickar till Sverige. Det kallas utstationering. Efter insatser mot arbetslivskriminalitet har polisen avvisat stora grupper av sådana arbetare, eftersom myndigheten ansåg att de behövde svenska arbetstillstånd.

Flera avvisningsbeslut har under hösten rivits upp av högre instanser. Det gäller både arbetarna på SSAB och andra fall. I ett av de andra fallen ansåg migrationsdomstolen i Stockholm att polisens och Migrationsverkets krav på bland annat varaktigt boende i anställningslandet var för höga.

Enligt migrationsdomstolen hänvisade polisen i SSAB-fallet till att de filippinska arbetarnas arbetstillstånd var tillfälliga och att de inte hade en stadigvarande förankring på arbetsmarknaden i Nederländerna. Domstolen ansåg dock att det saknas grund för att kräva att arbetarna ska ha bott eller arbetat en viss tid i landet där de är anställda.