KULTUR| Linn Larsdotter recenserar Mockingjay part II, den senaste tillskottet i The Hunger Games-serien.
När jag såg den första filmen från den kända bokserien The Hunger Games av Suzanne Collins var jag inte riktigt införstådd i att det var just en bokserie och inte en halvdålig kopia av Battle Royale. Det var inte kärlek vid första ögonkastet och jag hade inte planerat att se uppföljaren, men av en slump gjorde jag det ändå och det förändrade allt. Det var då jag kunde skönja upprinnelsen till ett magnifikt klasskrig med en kvinnlig huvudkaraktär i täten.
Under seriens gång har klassperspektivet fått allt större betydelse och Hunger Games-serien är en av få filmatiseringar där kvinnor inte spelar sidekicks till stridande män. Den feministiska undertonen följer med som en röd tråd genom filmerna, och även om det för den sakens skull inte är en feministisk rulle, så har det varit ett tacksamt avbrott från de annars så mansdominerade krigsfilmernas arena. Hade upplägget varit det sedvanliga där vita snubbar slåss mot andra vita snubbar hade jag troligen inte sett klart filmserien, men då jag är totalt utsvulten på hjältinnor och kvinnliga huvudrollsinnehavare överlag, valde jag att troget stanna kvar och följa detta klasskrigsdrama till slutet.
Fick den avslutande filmen min kropp att skälva i extas? Nja, men att gå så långt att säga att den enbart var en sömnig amerikansk sörja vore att gå för långt. Handlingen var många gånger förutsägbar och stundvis kändes den överarbetad och allmänt överdriven. Men att filmserien ens lyckats kvarhålla mitt intresse är bara det en bedrift då jag sällan finner genrer likt dessa särskilt tillfredsställande.
De tydliga referenserna till klassamhällets uppbyggnad och överlevnad gör den däremot till en film med mycket poetisk rättvisa, och det har varit uppfriskande att se en kompromisslös kamp för jämställdhet. Det relativt höga antalen kvinnliga rebeller i ledarpositioner har haft en väsentlig del i min uppfattning om filmen, vilket påminner mig om de kurdiska Pershmergastyrkorna. Att de inte gjort någon grej av att det är kvinnor som leder rebellstyrkorna har varit ovärderligt för mig som feminist. Det har varit en självklarhet att alla är med och strider på samma villkor, och den självklarheten är jag enormt tacksam för.
Sen så finns det så klart helt onödiga relationsdraman som utan problem hade kunnat avvarats. In fact, jag tror att filmserien överlag hade varit bättre om det inte hade varit med triangeldrama överhuvudtaget. De tillför ingenting och påminner mig bara om när jag i ett svagt ögonblick bestämde mig för att se hela Twilightserien för några år sen.
Men sammantaget skulle jag nog ändå säga att The Hunger Games: Mockingjay del II är en helt ok film, trots larviga triangeldraman och otillfredsställande slut.
Linn Larsdotter
linn.larsdotter@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar