”Vänstern måste göra upp med den liberala antirasismen”

DEBATT| Debattören anser att vänstern måste göra upp med den liberala antirasismen och anamma en mer verklighetsanpassad antirasism som vågar tala klarspråk om dagens samhällsproblem.

Är du också trött på den antirasism som upprätthålls av etablissemanget? Är du också trött på den godhetspropaganda som dagligen pumpas ut i massmedia? Du är inte ensam, och det finns ett alternativ. Men hur skiljer sig egentligen den marxistiska antirasismen från den liberala?

Den liberala antirasismen är en del av den liberala hegemonin, vilket innebär att den är lite som Matrix, i den bemärkelsen att den finns överallt. Du kan se den när du tittar ut genom ditt fönster, känna den när du går på stan och vara en del av den när du gråter över Hillarys förlust. Eftersom den liberala antirasismen grundar sig på moral talas det ofta om hur vi måste öppna våra hjärtan och bejaka godheten inom oss. Detta samtidigt som den arbetsklass som blivit lurade att rösta på SD stämplas som onda demoner.

”Om flyktingkrisen 2015 lärt oss något är det hur trendbaserad denna sortens antirasism är, och hur lätt det är för medelklassen att överge den när verkligheten kommer ikapp.”

Självklart låter det fint att vi ska vara snälla och öppna våra hjärtan, men just det resonemanget innehåller flera allvarliga brister. Den antirasism som baseras på moral har nämligen ett bäst före-datum, och när vinden vänder kommer dessa ”antirasister” inte bara att falla hårt, de kommer dessutom att och ta med sig andra ner. Den liberala drömmen lever på lånad tid, och därför är den väldigt beroende av rätt sorts kontext. Om flyktingkrisen 2015 lärt oss något är det hur trendbaserad denna sortens antirasism är, och hur lätt det är för medelklassen att överge den när verkligheten kommer ikapp.

”Flyktingar är precis som vi andra, vanliga människor formade av sin materiella situation.”

De liberala antirasisterna ser på flyktingar som snälla, ärliga och goda människor, och på Sverigedemokraterna som mycket värre i jämförelse. Uppmärksammas det i media att flyktingar gjort något dumt, måste dessa godhetsapostlar snabbt in på Facebook och dela en artikel som förklarar att någon sverigedemokrat minsann gjort något minst lika dumt. Låt mig därför klargöra något som borde vara alldeles självklart: Flyktingar är inte snälla, ärliga och goda människor. Om man för en sekund tror att krig, fattigdom, religion och rasism skapar snälla, ärliga och goda människor, då ska man fan inte kalla sig vänster. Flyktingar är precis som vi andra, vanliga människor formade av sin materiella situation.

Det finns ingen heder i att utöva paternalism över flyktingar och betrakta dem som en annan sorts människor, med diverse inneboende egenskaper. Precis som Malcom Kyeyune påpekat faller dessa liberaler ofta in i resonemang där flyktingar mer eller mindre liknas vid söta sommarkatter. Exemplet här handlar om hur dessa så kallade antirasister gör allt de kan för att aldrig ens behöva träffa dessa mytomspunna flyktingar och än mindre sätta sin fot där de ska bo.

”Det finns enorma patriarkala och religiösa problem i förorterna, och endast en liberal, som upprätthåller sin antirasism genom att vara snäll, kan tveka inför att påpeka detta.”

Om vi däremot menar allvar med att vi är vänster (eller vänster om vänster för den delen) måste vi istället verka för en emancipation från det som skiljer oss åt. Endast kapitalet och den härskande klassen tjänar på en cementering av förtryckande strukturer, och endast en liberal kan hylla en segregerad mångkultur där den som vill kan starta en religiös friskola. Det finns enorma patriarkala och religiösa problem i förorterna, och endast en liberal, som upprätthåller sin antirasism genom att vara snäll, kan tveka inför att påpeka detta.

Statiskt inneboende kultur en lögn

Självklart kommer det fortsätta hända fler hemskheter i förorterna än i resten av landet, men inte för att de som bor där har ett speciellt beteende kodat i sina gener, utan för att de materiella förutsättningarna har tvingat fram en sådan situation. Det är just detta som materialismen lär oss: Världen är inte strukturerad utifrån idéer och högre former, som sipprar ner och gör sig förstådda tack vare vårt förnuft. Världen är brutalt likgiltig och materiell, och idéerna är en produkt av den materiella värld vi lever i. Det finns alltså ingen universell svenskhet och inget psykologiskt som i grunden skiljer oss åt. Det är en försumbar del av våra beteenden som finns genetiskt kodade, och i de allra flesta fall är vi en produkt av vår omgivning. Ett exempel är hur det inte finns någon ”svensk” gen i folk som föds i Sverige, och som får oss att tala svenska. Det finns inte heller någon ”vietnamesisk” gen i de som föds i Vietnam, som får dem att tala vietnamesiska. Du kan ta en svensk och en vietnames och byta plats på dessa vid födseln, och de skulle båda lära sig landets språk lika bra som resten av deras årskull. Endast en lögnare kan hävda att kulturella seder och beteenden är statiskt inneboende och exklusiva.

När vi nu vet att det som till synes skiljer oss åt inte är något statiskt, är det dags att ta reda på vad som enar oss. Det är nämligen så att världen består av motsättningar, som både öppet och i det fördolda utkämpar krig mot varandra. Det finns en uppsjö av motsättningar i samhället, men vissa är mer relevanta än andra.

Marxister menar att klasskampen är den mest centrala för historiens utfall. I slavsamhället stod den fria över slaven, under medeltiden stod baronen över den livegne och idag står borgaren över arbetaren. Borgare är de som äger produktionsmedlen och köper andras arbetskraft, medan arbetare är de som inte äger produktionsmedlen och därför tvingas sälja sin arbetskraft. Detta betyder att den överväldigande majoriteten av alla människor faktiskt är arbetare, och att du som läser detta förmodligen också är arbetare; oavsett om du kör buss, lär våra barn eller bär vapen i tjänst. Att du är arbetare, betyder att du delar något med din klass, och att du (även om du röstar på blått) står på arbetarnas sida i historiens mest dramatiska verk. ”Den marxistiska antirasismen handlar inte om att vara snäll, utan att acceptera världen som den faktiskt ser ut.”

Den som har tid att läsa Kapitalet kan i detalj sätta sig in i hur borgarna förtrycker arbetarna. Relevant för detta inlägg är dock det faktum att arbetarna inte har något fosterland. Nationalismen och rasismen har nämligen utvecklats som verktyg för att separera och kontrollera arbetarna. Nationalismen och rasismen fokuserar även på arbetarna, medan borgarna däremot samarbetar över gränserna och kommer överens med vem som än håller i plånboken.