DEBATT Ylva Johanssons nya begrepp, ”tvingande solidaritet”, är en skymf mot arbetarrörelsens forna ideal. Istället för att hitta på nya begrepp borde hon prata om hur hon ska sätta stopp för segregeringen och begynnande apartheidsamhälle. Det anser Nils Littorin.
Inget ord är så missbrukat som ordet solidaritet. Storstrejken 1909 drog med sig 300 000 arbetare över hela Sverige. Det rådde djup lågkonjunktur och emot dem stod en stridsvillig och välorganiserad ägarklass som ville hålla uppe vinsterna för fåtalet medelst lönesänkningar för massorna. Solidariteten i arbetarkollektivet var på riktigt, den var livsviktig. När Socialdemokraternas tilltänkta EU-kommissionär med ansvar för migration Ylva Johansson intervjuades i SVT:s agenda 6/10 gav hon ordet en helt ny innebörd. Hon myntade då begreppet ”tvingande solidaritet”, tydligen utan att se dess inbyggda ironi.
I praktiken innebär Ylva Johanssons ”tvingande solidaritet” att EU kör över opinionen och de nationella parlamenten i de länder som ser Sveriges migrationspolitik som ett varnande exempel istället för förebild. De som vägrar öppna upp sig för de hundratusentals som vill migrera till Europa ska tvingas till det, alternativt tvingas betala.
Att Sverige har tagit emot överlägset flest migranter per capita betyder inte, som Ylva Johansson tycks tro, att vi är bäst. Bara 10 procent av de migranter som kom under ”rekordåret” 2015 har fått jobb. Vi ser hur arbets- och bostadsmarknaden förslummas och hur ett apartheid-light växer fram med svartjobb och svartkontrakt för en nyinflyttad underklass. Varför skulle något land vilja ta efter det?
I ett nyliberalt Sverige med 400 000 arbetslösa innebär de öppna gränsernas politik att kön till Arbetsförmedlingen sträcks ut från Stockholm till Warszawa och vidare till Bagdad. I denna mördande konkurrens om jobben finns inga vinnare bland Socialdemokraternas LO-väljare, storstrejkens ättlingar. Deras ökande motvilja att bidra till folkfördrivningen grundar sig på en oro över den egna försörjningen och tryggheten. Men Ylva Johanssons lojalitet ligger hos en liberal EU-elit som med migration vill lösa de problem som har skapats av krig, sanktioner och en orättvis handel. Att stenkastning, bilbränder och gängvåldet växer i andra ändan är ett pris som vi tydligen ska acceptera. För i Sossarnas nyliberala överenskommelse med Centern finns inte en enda punkt som kommer att bryta segregationen.
Ett alternativ för att stoppa flykting och migrationskrisen är att verka för fred istället för krig och för att människor ska bo kvar i sina hemländer istället för att fly. Att häva sanktionerna mot Syrien och stoppa vapenexporten till krigförande länder som USA, Saudiarabien och Israel vore en bra början. Sverige kan sedan ge ökat stöd till flyktingar i krigens närområden, där majoriteten av människor på flykt befinner sig. Medelhavet behöver då inte vara en massgrav och ordet solidaritet kan återfå sin rätta betydelse och delar av sin forna glans.
Nils Littorin
redaktionen@aktuelltfokus.se
Diskutera vidare på vår Facebooksida! 
Lämna en kommentar