Kontakta oss

EKONOMI

Bankernas minusränta på kundkonton: ”en oförskämd syn på äganderätt”

Publicerat

den

  • 58
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

EKONOMI Många lyfte på ögonbrynen förra veckan när Danmarks näringslivs- och finansmarknadsminister Simon Kollerup i sociala medier använde begreppet girighet för att beskriva finanssektorn. Ministern, vars departement har finansinspektionen under sig, uttalade sig inte utan att ha vatten på sin kvarn. Hans inpass var ett direkt svar på att danska affärsbanker bestämt sig för att tvinga flera av sina kunder att betala för sparade pengar.

Danske Bank meddelade i de sista dagarna av april via en kommuniké att de kommer att börja ta ränta (0,6%) på alla kundkonton som överstiger 100 000 danska kronor (cirka 126 000 SEK), vilket kommer gälla för både företag och privatpersoner. De som inte innehar ett Nemkonto, det vill säga ett personkonto, får se sina innehav minska vid en än lägre insättning, för dem gäller ränta på allt över 50 000 DKK.

Simon Kollerup ska efter att ha nåtts av dessa nyheter kallat till sig Danmark Finans ett lobbyorgan för banksektorn (Danmarks motsvarighet till Bankföreningen), för att motsätta sig affärsbankernas förehavanden. Ministern ville tydliggöra att implementeringen av minusränta inte kan fortgå och till nyhetsförmedlaren Bloomberg skrev han ett särskilt brev där han poängterade: ”….min oro är att bankernas minusränta kommer göra så att den vanliga dansken behöver betala för att ha sina pengar hos en bank.”

Ett antal centralbanker i världen har varit tvungna eller tvingats att sätta en negativ styrränta, om man argumenterar för att de gjort detta frivilligt beror i högsta grad på hur väl bevandrad man är i och förstår det nuvarande penningsystemets funktionssätt. Sverige och Danmarks centralbanker var tidigt ute med att röra sig under nollgränsen och införa minusränta. Detta skedde redan 2012 för Danmarks del och gäller bara inom bankens interna system som affärsbankerna dagligen nyttjar. Vad finns det då för skäl till att bankerna efter alla dessa år börjar ta ränta på medborgarnas kundkonton? Har några förutsättningar förändrats?

Den som är insatt i hur penningsystemet fungerar känner till att allt eftersom banksektorn lyckats ta kontrollen över nästintill hela betalningssystemet så har ett maktskifte ägt rum. Centralbankerna har hamnat i ett underläge där de måste bistå affärsbankerna dagligen för upprätthållandet av systemet; exempelvis gav de affärsbankerna ett statligt likviditetsstöd när pandemin bröt ut (i Sverige låg detta på 500 miljarder kronor), dessutom lånar de ut reserver när det än behövs och utöver detta backar staten upp bankerna med en insättningsgaranti.

Är då allt understöd bankerna erhållit inte bara en konsekvens av att de i takt med digitaliseringen blivit ”systemviktiga” och att centralbankerna måste backa upp affärsbankerna för att det är i ”allas” intresse? Det måste understrykas att enligt flera kommentatorer behöver inte upprätthållandet av nuvarande system vara en naturlig följd av att bankerna tillförskansat sig monopolet på skapandet av vad befolkningen använder som betalningsmedel. Idag används digitala affärsbankspengar, enligt statistik från SCB består den totala penningmängden till 99% av bankernas skapade krediter.

Danmarks näringslivsminister har tydliggjort att han, i enighet med flera ekonomer, bland annat Joseph Huber, en tysk professor i ekonomisk sociologi, inte ser något kausalt samband mellan affärsbankernas minusränta på kundkonton och ett lands förda penningpolitik, i detta fall styrräntan. Joseph Huber skriver i sin bok Suveräna Pengar om problemen med att ha statligt uppbackade privata pengar och farorna med att inte särskilja på pengar och krediter. Han lyfter att till skillnad från vad många människor tror ser inte bankerna affärsbankspengar som sina kunders ägodelar, de anser inte att dessa är något som kunderna har rätt till. Han skriver: ”…minusränta på kunders insättningar representerar i själva verket en oförskämd syn på äganderätt och är rakt av en expropriering.”

Vidare menar Joseph Huber att i takt med att de kontantlösa betalningarna dominerar härskar affärsbankspengarna på bekostnad av statens utgivna pengar, och att det blivit uppenbart att vi numera lever i en bankregim och att bankernas mål har blivit ”ett fritt bankväsende” bortom staten och centralbankerna. Om denna beskrivning visar sig stämma med verkligheten går det för den aktiva medborgaren att finna en mängd information om penningen och dess system på valfri sökmotor. Om man vill lyssna på vad centralbankerna själva säger skrev Bank of England redan i en kvartalsrapport 2014: ”att penningmängden till största del består av bankernas utfärdade krediter”, de fastslog banken”.

I ljuset av denna faktabaserade information blir Danmarks centralbankschef Lars Rohdes kommentarer och inspel i debatten än mer besynnerlig. Hur kan Rohde som representerar en oberoende instans med icke-folkvalda tjänstemän känna sig manad att läxa upp en folkvald minister i offentligheten? Lars Rohde går ut i media och säger att räntan är något ”mellan bankerna och sina kunder” och att ”fri prissättning gäller”. Professor Huber vill genom sina skriverier poängtera att idén om en perfekt konkurrens inom banksektorn bestridits av forskare och att den globala bankindustrin de facto har en oligopolstruktur. Går det att dra slutsatsen; ingen fri marknad, följaktligen ingen fri prissättning? Hubers ansats är att så länge staten inte gör anspråk på att bryta upp oligopolbildningen och ta tillbaka kontrollen över penningskapandet, kommer statens påtryckningar gällande affärsbankernas agerande mot sina kunder att förbli inom ramarna för nuvarande maktstruktur.

 

Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfokus.se


  • 58
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Fortsätt läsa
Annons