En god tanke räcker inte när konsekvensen blir katastrofal

DEBATT | Jag är säker på att tanken var god när Samtalskompassen lanserades. Jag är säker på att hela myndigheten Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism bygger på välvilja och en förhoppning att göra gott. Problemet är att det inte kan komma någonting gott ur det. Jag intalar mig att tanken var god, samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan att det är ett praktiskt sätt att peka ut grupper av människor som onda.

Förbundet Allt åt alla klumpas samman med nynazistiska rörelser och där blir det riktigt farligt. Personerna bakom sajten jämför alltså en nazistisk världsbild med ett förbund som för en kritisk klassanalys som syftar till att uppmärksamma social orättvisa i samhället. De ungdomar som anses ha farliga och våldsbejakande åsikter ska genom ”demokratiska samtal” inse allvaret i deras åsikter och vika av den våldsbejakande vägen de gått in på. För er som inte är insatta i just förbundet Allt åt alla och funderar över hur deras våldsbejakande strategier ser ut så kan jag ge er detaljerna här; de åkte buss. De är organisationen bakom den omtalade klassafarin som ägde rum 2012 där en grupp fick en guidad tur till Solsidan där de agerade turister i överklassen. Den aktionen klassas nu som våldsbejakande av Samtalskompassen, trots att inget våld förekom varken innan, under eller efter avslutad aktion.
Jag förstår tanken. I ett land där nazistiska rörelser växer sig allt starkare och där ett rasistiskt parti tar plats i vår riksdag som vårt tredje största, behöver vi ha samtal om det Sverige vi vill leva i. Problemet är att vi nu ska mäta alla människor och grupper efter samma måttstock. När vi börjar leta efter radikala tendenser hos våra ungdomar riskerar vi att ytterligare stigmatisera redan utsatta grupper, såsom den muslimska. Vem är det som ska avgöra när ens tro är för stark, eller när ens strävan efter ett jämställt samhälle utan klassklyftor har gått för långt?

Vi kan inte ha demokrati och samtidigt berätta vilka åsikter och värderingar som är önskvärda och vilka som måste bort. Det finns så många fel med Samtalskompassen, med hela myndigheten som står bakom den. De använder sig av den diffusa termen våldsbejakande och pekar ut organisationer och grupper som enligt deras ramar passar däri. Idag är det bussåkning och kritisk granskning av klassamhället. I morgon kanske det är den radikala åsikten att alla, oavsett könstillhörighet, är lika mycket värda och förtjänar samma status i samhället.

Vad som krävs för att tillhöra den autonoma vänstern är lika diffust som dess innebörd. Frågar du en Sverigedemokrat räcker det med att vara antirasist för att anses tillhöra den extrema vänstern. Vilka är det som sätter agendan och avgör vems tankar som är radikala och våldsbejakande? För handen på hjärtat, polisens foxtrot i Limhamn måste väl ändå ha gjort att de kvalat in på listan över extrema och våldsamma grupper? Även om polisen kan gömma sig bakom sitt våldsmonopol så borde det, med myndighetens logik, vara adekvat att fånga upp ungdomar med ambitionen att bli poliser. Samtalskompassen sägs verka förebyggande, och vad kan då vara mera lämpligt än att föra de demokratiska samtalen med en ungdom som önskar bruka våld med lagens godkännande?

Vi måste få kritisera klassamhället och strukturerna de bygger på utan att bli anklagade för att vara våldsbejakande och hamna i samma kategori som nazister. När en myndighet försöker att tysta klasskampen genom att peka ut den som extremistisk så är vi ute på väldigt hal is. För mig låter det som ett desperat försök att kväva en glöd som uppstått som en direkt konsekvens av ett allt mer ekonomiskt segregerat samhälle. En god tanke räcker inte när konsekvensen blir katastrofal.

Linn Larsdotter
Skribent, socionom och aktivist