OPINION Den 26 oktober 2026 redovisade Arbetsmiljöverket 16 omedelbara förbud efter fyra dagars gemensamma kontroller i Malmö. Jag menar att nästa besked bör handla om vad som hänt med riskerna, inte bara om ekonomiska ingripanden.

I Arbetsmiljöverkets besked den 26 oktober anges 25 ärenden med sanktionsavgifter på sammanlagt 1 415 500 kronor. De 16 omedelbara förbuden är förenade med viten på totalt 400 000 kronor. Totalsumman på över sex miljoner omfattar enligt myndigheten sanktionsavgifter och andra ekonomiska åtgärder. Det är alltså inte ett besked om sex miljoner i inbetalda böter.

Ingripandena beskrivs i vår nyhet om de 16 omedelbara förbuden. Här gäller frågan vad myndigheten bör redovisa härnäst: hur de upptäckta farorna har hanterats, med en tydlig tidsgräns för när allmänheten får veta det.

Pengar svarar inte på säkerhetsfrågan

En rimlig princip är att tillsyn ska bedömas både efter vad den upptäcker och efter vad som händer med bristerna. Ekonomiska ingripanden är relevanta resultat. Men ett belopp i kronor svarar inte på frågan om den upptäckta risken har undanröjts. Den skillnaden bör styra redovisningen.

Enligt Arbetsmiljöverket upptäcktes bland annat handverktyg utan skyddsanordningar, obesiktade bakgavellyftar och blockerade nödutgångar. Myndigheten uppger att flera omedelbara förbud beslutades på plats, bland annat för oskyddade handverktyg och obesiktade bakgavellyftar. För den som ska arbeta där bör just hanteringen av sådana brister stå i centrum.

Det betyder inte att varje förbjuden utrustning måste repareras och tas i bruk igen. Om den i stället har tagits ur bruk bör uppföljningen kunna beskriva det. Poängen är att skilja mellan en åtgärdad brist, en risk som hanterats på annat sätt och ett förhållande som myndigheten ännu inte kunnat bedöma.

Jag menar därför att de 16 förbudsärendena bör följas av en samlad resultatredovisning. Inte för att ersätta ekonomiska uppgifter, utan för att komplettera dem med det som är närmast arbetets vardag: vad som faktiskt hänt med de upptäckta farorna.

Insyn måste också rymma osäkra besked

Ett andra skäl är möjligheten att granska myndighetens slutsatser. En offentlig uppföljning bör inte bara innehålla lyckade rättelser. Den bör också visa vilka ärenden som återstår, vilka bedömningar som inte kunnat göras och vilka beslut som har ändrats eller upphävts. Annars blir det svårt att bedöma vad resultatet egentligen säger.

Underlaget visar inte att uppföljning saknas i Malmö. Det vore därför fel att använda pressmeddelandet som bevis för passivitet. Kravet gäller något annat: en tidsatt möjlighet att se resultatet av uppföljningen. Myndigheten bör varken få obefogad kritik för sådant vi inte vet eller tillskrivas resultat som ännu inte redovisats.

Uppföljning är dessutom inte en främmande uppgift. I myndighetens beskrivning av samverkan, uppdaterad den 30 mars 2026, anges att myndigheterna ska planera, genomföra och följa upp gemensamma kontroller. Där framgår också att Arbetsmiljöverket samordnar uppdraget och att arbetssätten ska ingå i myndigheternas ordinarie verksamhet.

Mitt förslag är alltså inte en ny kontrollorganisation. Det är ett krav på begriplig insyn i ett avgränsat antal ärenden. Redovisningen bör ange vilken metod som använts för uppföljningen, så att ett återbesök går att skilja från exempelvis granskning av handlingar. Läsaren ska kunna förstå vad bedömningen bygger på.

Begränsa rapporteringen, inte ansvaret

Det starkaste motargumentet är resursfrågan. Tid för återbesök och offentlig redovisning skulle kunna användas till nya kontroller, där andra akuta faror kan upptäckas. När uppföljning redan ingår i uppdraget kan ett särskilt publiceringskrav dessutom bli extra administration snarare än bättre tillsyn. Det är en rimlig invändning, inte ett svepskäl.

Svaret bör vara att avgränsa kravet. De 16 förbudsärendena är en tydlig grupp. Uppföljningen bör bygga på ordinarie ärendeuppgifter, inte kräva ett nytt omfattande rapporteringssystem. Inte heller bör ett återbesök krävas slentrianmässigt om en annan metod ger tillräckligt underlag för bedömningen.

En rapportdag får aldrig bli en väntedag för tillsynen. Akuta åtgärder bör genomföras när de behövs. Och om ett ärende ännu inte kan bedömas efter 90 dagar bör redovisningen säga just det, i stället för att pressa fram ett skenbart avslut.

Arbetsmiljöverkets ledning bör därför ge den egna verksamheten i Malmö i uppdrag att inom 90 dagar från beskedet den 26 oktober publicera en sammanställd uppföljning. Den bör ange hur många av de 16 förbudsärendena som följts upp, med vilken metod och i hur många fall bristerna verifierats som åtgärdade, kvarstår eller ännu inte kunnat bedömas.

Ändrade eller upphävda beslut bör särredovisas. Kvarstående risker bör få en dokumenterad plan för fortsatt tillsyn. Publiceringen bör ske utan att skyddade uppgifter röjs. Detta är mitt förslag till tidsgräns och innehåll, inte en beskrivning av ett befintligt krav.

Arbetsmiljöverkets ledning bör nu besluta om den redovisningen. Avgiftsbeloppen hör hemma i resultatet. Men efter 16 omedelbara förbud bör allmänheten också få ett samlat besked om hur riskerna har hanterats.