KRÖNIKA

David Lindéns kritik av antirasismen är ett borgerligt spel för gallerierna

Publicerat

8 år sedan

den

2016-02-14

LEDARE | Högerdebattören David Lindén har sagt tack och adjö till den svenska antirasismen. Anledningen är för att han tycker att den är för vänster. Reaktionerna på utspelet har inte låtit vänta på sig, inte minst från vänsterhåll. De allra flesta är kritiska men personligen så kan jag bara hålla med honom i en sak. Den svenska vänstern dominerar den svenska antirasismen.

David Lindéns debattartikel tar upp exempel som han anser är relevanta att belysa för att göra en poäng av sin tes. Det vill säga att den svenska antirasismen är vänstervriden. Exempelvis går han till attack mot den SD-granskande bloggen ”Inte rasist men” för att dessa tog upp kampanjsidan Alliansfritts granskning av Alliansstyrda kommuner som regerar med hjälp av borgerlighetens femte parti, Sverigedemokraterna. Att IRM drivs av bland annat liberaler verkar den borgerliga historikern inte bry sig om.

David Lindén sparkar på bollen men missar målet totalt. Analysen haltar och blottar en borgerlig ängslan som bygger sina argument på rena och skära känsloutspel. Åtminstone när det gäller det relativt tafatta försöket till att inleda en metadebatt kring flyktingpolitiken när frågan egentligen handlar om vilka politiska strömningar som är tongivande och dominerande i kampen mot fascism och rasism.

Vad den borgerliga historikern borde göra är att ställa sig frågan om varför antirasismen inte bubblar i högerleden. Vad är det som gör att så otroligt få människor inom de borgerliga salongerna är beredda att lyfta på arslet för en av samtidens viktigaste samhällsfrågor?

David Lindén har både rätt och fel. Rätt i att den svenska antirasismen är vänsterpräglad. Det vore konstigt om den vore något annat med tanke på att vänstersympatisörer präglar det antirasistiska arbetet. Fel i att synen på generöst flyktingmottagande skulle prägla frågan om antirasism och att det i sin tur skulle vara ett utpräglat vänsterprojekt.

Kärnan i Davids tes är nämligen att den svenska antirasismen har spårat ut i ett vänsterprojekt på grund av den svenska flyktingdebatten och synen på asylrätt. Den moderata historikerns analys fallerar. Eller anser han på riktigt att Alliansens Annie Lööf är att betrakta som vänster? Det finns en rad kända exempel på människor utanför de röda leden som har kritiserat den högerreaktionära synen på flyktingar och asylrätt. Pehr G Gyllenhammar, Anne Ramberg och Isabella Löwengrip för att nämna några. Nej David Lindén, det är ingen vänsterfråga. Det är en fråga om medmänsklighet.

Sett till vilka som engagerar sig och som kavlar upp ärmarna i den antirasistiska kampen finner man helt riktigt väldigt många människor som kan tänkas att knyta näven mot skyn under den röda fanan. Det hade varit trevligt att se David Lindén och hans borgerliga meningsfränder också mobiliserade när fascister och rasistiska högerradikaler vill ta över det offentliga rummet och hotar stora delar av allmänheten. Men av någon anledning händer det inte. Anledningen är rätt enkel, det ligger inte i borgerlighetens natur.

Det är ingen hemlighet att den breda vänsterrörelsen är tongivande i den svenska antirasismen. Så har det varit sedan protesterna mot den Sydafrikanska apartheidregim eller då kommunister protesterade mot nazisternas frammarsch i Sverige under 1930-talet. Det ligger i ryggraden att slå näven i bordet när det kommer till orättvisor och det genomsyrar alltifrån antirasism till kampen för hyresgäster att få slippa marknadshyror. Det handlar om synen på jämlikhet. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför vänstersympatisörerna dominerar den svenska antirasismen.

Samtidigt som David Lindén säger hejdå till antirasismen har Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppnat upp för en politik som hade skapat ramaskri om den hade yttrats av Sverigedemokraterna för fem år sedan. Ett parti som Lindén ondgör sig över i början av sin artikel där han skriver följande.

”Vi var många som i valet 2014 aktivt arbetade för att Alliansregeringen skulle få fortsatt förtroende. En stark ekonomi och vettig utrikespolitik var den främsta garanten för att Sverige skulle stå fortsatt säkert i en alltmera osäker omvärld. Dessutom ville vi inte att Sverigedemokraterna skulle få ökat politiskt inflytande eftersom vi önskade en borgerlig regering med borgerlig politik. Därför blev vi på valnatten dubbelt ledsna, när Alliansen fick lämna Rosenbad och SD fick ett ökat inflytande.”

Argumentationen här påminner om ett rop på hjälp och det finns ingen röd tråd i hans analys. Så där resonerar nämligen exakt alla politiska strömningar i Sveriges riksdag. Alltid är det någon annans fel att skurkarna går framåt. Det kan inte bara vara som så att SD når ut bättre och har lyckats implementera sina problemformuleringar hos breda samhällslager som tidigare har varit mottagliga för högerreaktionära argument i allmänhet?
Hade David Lindén varit intresserad av antirasism på riktigt så hade han inte skrivit en debattartikel där han försöker pådyvla allmänheten att borgerligheten skulle vara en garant mot ökat SD-inflytande. Ej heller hade han försökt sig på en illa dold metapolitisk vinkel där han försöker vinna över de socialliberaler som sneglar på vänstern och funderar på att låna Das Kapital på biblioteket.

David Lindén hade snarare riktat aversionen mot de borgerliga ledarskribenter som normaliserar högeradikalism och rasism. Eller varför inte mot de ledande moderater som vill att Moderaterna ska uppfylla Jimmie Åkessons våta dröm och samregera med den etablerade borgerligheten inom Moderaterna och KD. Men då hade han inte kunnat försöka sig på en metapolitisk fuling mot det han kallar för vänstern, vilket i sin tur vittnar om en falsk antirasistisk aspekt i hans resonemang.

Kvar återstår en förvirrad analys och en moderat som hellre vill kasta skit på vänsterleden istället för att bekämpa rasismen. Tack och adjö David Lindén. Vi kommer inte sakna dig.