KRÖNIKA| I sin nya krönika skriver Linn Larsdotter om sina känslor inför resursplundrande överklass, socialdemokratiskt hyckleri och en gammelmedia som bedriver alarmism gällande den uppkomna flyktingsituationen.
Min tystnad efter att regeringen berättat om de allt stramare asylreglerna grundar sig inte i bristande engagemang eller avsaknad av empati. Det var snarare så pass väntat att jag knappt noterade när Löfven och Romson stod sida vid sida och avkunnade att Sverige ämnar tillfälligt ändra lagstiftningen för att begränsa antalet asylsökande.
Jag skulle väl inte kalla det en statshemlighet direkt, men av någon anledning så verkar det alldeles nyligen gått upp för svenska folket att socialdemokraterna inte längre är det arbetarparti som Palme stred för. Varför ingen har förstått det tidigare är för mig helt obegripligt, då socialdemokraterna krupit sig allt närmre mittlinjen sedan årtionden.
Redan under det så kallade supervalåret stod det klart att även Löfven byter färg när hösten kommer. Blått är den nya höstfärgen, i alla fall med socialdemokraternas politik.
Ibland dras jag med i de blåbrunas retorik. Rubrik efter rubrik fylls med skrämselpropaganda om att Sveriges ekonomi och välfärd befinner sig vid bristningsgränsen och att minsta lilla humanitet skulle ruinera oss. Samtidigt vet jag att det finns alternativ vi inte har provat som skulle möjliggöra en annan typ av politik än den som för närvarande bedrivs.
Det skulle vara möjligt att för en begränsad period underlätta för människor att bli jourhem åt ensamkommande, eller öppna upp för möjligheten att kunna hyra in sig i rum hos svenskar.
Dessa förslag är naturligtvis inte oproblematiska, att inte utreda lämplighet och förmåga att husera ensamkommande barn riskerar att sätta dem i situationer de inte är förberedda för, men å andra sidan kan alternativet vara att dö ute i kylan eller på den farliga resan hem igen.
Att hyra ut ett rum kan generera ockerhyra och därmed riskerar människor att bli ruinerade för att ha någonstans att bo, men å andra sidan så kanske det alternativet är bättre än att dö, antingen av köld i Sverige eller i sina krigsdrabbade hemländer.
Vi har ett par människor i Sverige som tjänar snuskigt mycket pengar, varför inte dra Robin Hood-kortet och återinföra förmögenhetsskatten? Självklart skulle det medföra massivt motstånd från överklassen, men jag står hellre ut med gnälliga borgare än med döda barn och brutna föräldrar.
Pengar ska aldrig betyda mer än människoliv.
Det finns lösningar på den uppkomna situationen. När jag tillfälligt dras med i medias propagandatåg oroar jag mig för hur framtiden ska bli för alla som kommit hit, och för alla som är på väg.
Jag oroar mig för att gammelmedia säger åt mig att oroa mig. Sen samtalar jag med en fantastisk person som nyligen kommit hit. Hen lär sig svenska och kan mitt namn. Hen säger att främmande människor säger att hens föräldrar är terrorister. När hen blir vuxen vill hen bli läkare. Och jag fylls av så komplexa känslor att jag till och från behöver backa från debatten för att inte bli uppslukad av den. När det kommer till liv, till barn som drömmer om att bli läkare men som läser på internet att människor inte vill ha dem här för att de skulle kunna vara potentiella terrorister, då går någonting sönder inom mig. För en stund är ingenting längre komplicerat eller komplext. För en stund är allting lika enkelt som en tioårings dröm att bli läkare och rädda liv. Inga pengar i världen kan vara värda mer än det.
Linn Larsdotter – Socionom, skribent och aktivist
linn.larsdotter@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar