NOTISER

Treåringen som fick världen att vakna


KRÖNIKA
| Jag bläddrar oengagerat genom mitt nyhetsflöde på Facebook. Bilder från helgens utekvällar sveper förbi mig och samsas om utrymmet med bilder av bakispizza, selfies, kattungar och döda barn som sköljts upp på stranden i Bodrum. Bilden av tre
årige Alan Kurdi har etsat sig fast på min näthinna, samtidigt kan jag inte förmå mig att riktigt ta in helheten i det fruktansvärda som sker. Det är svårt att verkligen förstå att barnet som spolats upp på stranden inte ligger och sover. Alan Kurdi har identifierats och har fått hela världen att reagera. Vi kan inte längre trycka bort vetskapen om att människor dör på öppet hav när vimmelbilder blandas med brutna människor och döda barn.

Alan är inte den enda vars liv slutat på flykt. Tusentals människoliv har gått förlorade när de tvingas sätta sig själva och sina familjer på osäkra båtar i ett desperat försök att överleva. De människor som överlevt vansinnesfärden från Syrien möts av murar och taggtråd i Ungern. Det får mig att tänka på en scen i den klassiska filmen Titanic. När det gått upp för besättningen att båten tar in vatten och att livbåtarna inte kommer att räcka till alla passagerare ombord så stänger de inne människorna av lägst klass. Deras skrik och paniska rop efter hjälp ekar i korridoren medan utrymmet fylls av allt mera vatten. När jag fick höra om taggtråden, om murarna och stängsel som syftar till att stänga människor på flykt ute, så blixtrar scenen förbi i mitt huvud. Vilkas liv är värda att rädda? Vilka får privilegiet att ta sig genom Fort Europas murar, och vilka är dömda att invänta döden likt det sjunkande skeppet?

Jag vill inte tala om människor i termer av siffror och statistik. Människor är människor, siffror förvandlar dem från subjekt till objekt. De tappar sina namn, sin historia, sina tankar, känslor och upplevelser och förvandlas istället till siffror i statistik. Huruvida Sverige och Europa går plus eller minus på flyktingströmmen är för mig irrelevant när vi talar om människoliv. Ingen summa i världen kan mäta sig med förlorade drömmar och den ångest människorna känner när de befinner sig i dödsögonblicket i en trång båt utan möjlighet till räddning när vågorna drar ner dem mot djupet. Men jag tvingas in i samtal om pengar, och jag tvingas in i diskussioner där jag behöver prata om människor i termer av siffror. Ett klipp där Hans Rosling läxar upp en dansk journalist har spridit sig som en löpeld på sociala medier de senaste dagarna. För inte nog med att människor omvandlas till statistik, det är statistik byggd på antaganden och subjektiva åsikter. Europa målas upp som om det vore i spillror och att det som finns måste skyddas från människor som inte längre kan leva kvar i sina hemländer.

Sanningen är snarare att Europa frodas och drar stor nytta av immigranter i det långa loppet. SD-symtatisörer pratar om kultur som går förlorad, trots att kultur inte är statiskt utan utvecklas och förändras över tid. Viktigt är också att poängtera att de allra flesta flyktingar inte tar sig till Sverige eller ens Europa. Det finns ingen poäng i att börja gapa om förlorade resurser när vi 1) inte tar emot så många flyktingar som den enskilda individen kan tro, 2) faktiskt går med vinst av ökad invandring och 3) inte känner till hur de politiska systemen fördelar de resurser som faktiskt finns. Problemet med SD-sympatisörer och andra ”Sverigevänner” är att de presenterar enkla lösningar på otroligt komplexa problem. Det skapar en massiv missuppfattning om hur världen är uppbyggd och hur resurser är fördelade geografiskt men även inom samhällen, vilket i sin tur när den helt felaktiga bilden om Europas förfall.

Vi har alla förutsättningar att göra det etiskt rätta för att förbättra villkoren för miljontals människor på flykt. Alan Kurdis liv gick inte att rädda, men det finns fortfarande chans för alla vars hjärtan fortfarande slår.

Linn Larsdotter – Socionom, skribent och aktivist
redaktionen@aktuelltfokus.se

To Top