DEBATT| ”Hjälp dem på plats” brukar vara extremhögerns mantra för att ”lösa” flyktingrelaterade problem. Nu har regeringen gjort mantrat till politisk praktik – fast bara när det gäller rumänska romer. Det är bättre att de stannar i sitt hemland och svenskarna gör klokast i att hjälpa dem via ombud.
Vi ska inte stödja de romer som tar sig till Sverige, utan rikta våra ansträngningar mot att förbättra förhållandena i Rumänien. Allt detta enligt socialminster Åsa Regnér, S, och Martin Valfridsson, ”samordnare” för EU-migranter, i DN Debatt den 11 september.
En hållning som skulle te sig rent rasistisk om den riktade sig mot någon annan folkgrupp i samhället och indikerar att just den här folkgruppen – en av Sveriges nationella minoriteter – egentligen inte är önskvärd av nationalstatens makthavare. Dessutom är den utsiktslös – Den havererade rumänska arbetsmarknaden är så långt ifrån att erbjuda landets romer en stabil tillvaro, att vi med all frivillighjälp sammantaget inte skulle nå mer än en bråkdel av dem.
Vi och andra frivilligarbetare och företrädare för romer i Sverige, betackar oss för regeringens ”goda råd” för romhjälpen och ser helst att regeringens samordnare Martin Valfridsson inte fortsätter sin kampanj för att försämra för Sveriges redan mest utsatta folkgrupp. Istället vill vi be regeringen att fundera över sin hållning till de romska folken och som hjälp i dessa funderingar kommer här några punkter i all välmening.
1. S, liksom övriga riksdagspartier, har stött Rumänien i att vandalisera sin industri. Fem miljoner jobb, av totalt nio miljoner, har försvunnit sedan 1990, genom att industriella och agrikulturella anläggningar lagts ned och sålts som skrot. Allt på grund av ideologiskt betingade politiska beslut, vilka Sverige helhjärtat har stött. De rumänska romerna har på det stora hela inte efterfrågat denna utveckling, men har blivit dess mest utsatta offer. Fram till 1990 hade en klar majoritet av de rumänska romerna en ordnad försörjning genom vita jobb på samhällsägda industrier – idag har inte fem procent av de vuxna romerna ett vitt heltidsjobb.
Fundera över detta: Var det en bra politik ni ålade Rumänien att genomföra för att kunna kvalificera sig för EU-medlemsskap?
2. Romerna är en av Sveriges nationella minoriteter. Varför är det önskvärt att denna folkgrupp inte blir större? Varför är det positivt om så många romer som möjligt bor i Rumänien, snarare än i Sverige? Varför anser sig regeringen veta bättre än romerna själva vad som är bäst för dem?
3. Även om man inte skulle behöva återskapa alla de fem miljoner jobb som förstördes av marknadsekonomin i Rumänien för att kunna erbjuda romerna anställningar – då arbetskraftens antal också sjunkit under samma tid – så finns det troligen ändå över miljonen arbetslösa romer i landet. De hjälpprojekt som idag är orienterade mot rumänska romer lyckas, av rapporterna att döma, hjälpa enskilda familjer eller i bästa fall enstaka byar och små kommuner. Det är oerhört glädjande att arbetet görs, och det ändrar livet för dem som berörs. Men den romska befolkningen, framför allt i kåkstäder, på soptippar, i städer och byars utkanter, ökar snabbare än vad hjälpprojekten hinner förverkligas. Då minskar inte ens nöden, trots alla ansträngningar. Även om denna trend skulle brytas; Fram tills att åtminstone omkring en miljon riktiga jobb, med anständiga löner, har återskapats – fram tills dess kommer rumänska romer att söka sig utomlands.
Den hjälp som kan ges till den lilla spillra som tar sig till Sverige är lika avgörande för de personerna, som all hjälp ”via ombud” som kanske hittar fram på plats. Tror regeringen på sin egen politik? Isåsfall – verka då för att en del av de fyra miljarder kronor Rumänien får från EU för fattigdomsbekämpning de närmsta fem åren går till den typen av projekt som kan leda till jobb och försörjning ”på plats”. Våga tänk den hädiska tanken: Kanske kan samhället tillåtas återstarta en del av den industri och jordbruksproduktion vi hittills ålagt Rumänien att slita i stycken?
Går det bra lär det inte komma fler rumänska romer hit, om det nu är målet för politiken. Fram tills detta är förverkligat kanske regeringen kan fundera på hur framtiden kommer att döma S och MP när de, som svar på en förfärande misär bland medlemmar av en av de nationella minoriteterna, lade sitt krut på att argumentera för en ÄNNU VÄRRE misär.
4. Redan när Rumänien släpptes in i EU var landets romer på god väg in i den humanitära katastrof som idag utspelar sig. Miljontals jobb hade förstörts, de få som hade skapats gick sällan till romer. Alla kurvor pekade fel, redan i början av 2000-talet.
När landet trots detta tillätts ta del av de rättigheter som tillkommer alla EU-länder – varför är det bara de fattigaste av medborgarna som ska utsättas för politiska förändringar? De förbud, inskränkningar och ”goda råd” regeringen kommer med riktar sig uteslutande mot rumänska romer. Gör det lättare att vräka dem! Vägra deras barn plats i våra skolor! Ge inte sjukvård, skapa inte plats på kommunala campingplatser! Lägg inte pengar i deras koppar! – så låter slagorden idag; mot människor som i grund och botten bara nyttjar en rätt som givits dem av vår och andra EU-länders regeringar. OM beslutet att släppa in Rumänien (och Bulgarien) var felaktigt – varför ska just de fattigaste av dess medborgare vara måltavla för en svensk S/MP-regerings politik?
5. Kunde det inte vara idé att fråga de rumänska romerna om hur de själva ser på sin framtid? Vi i hjälporganisationerna runt om i landet, som har daglig kontakt med tusentals tiggande personer, möter en mycket mer komplex verklighet än den som diktas ihop på kampanjcentralen under Valfridssons ledning. Det är INTE så att någon vet, att samtliga, eller ens flertalet, av de romer som tigger i Sverige ser sin sejour här som begränsad till en kort tid. Vi upplever tvärtom att romer ofta uttrycker och agerar för, att man vill stanna här, ta hit sin familj och bygga en ny framtid. Man frågar om hjälp med att hitta billiga bostäder, även under den standard vi tar för given. Man undrar om svenskundervisning, jobb och plats i skolan för barnen.
I min egen hemstad, Karlshamn, ökar befolkningen i höst med 13 personer, då en romsk familj i tre generationer klipper bandet med sitt tidigare hemland. Barnen är inskrivna på skola, familjen har initierat ett företag för trädgårdshjälp och städning, två av de vuxna personerna har erbjudanden om varaktiga anställningar inom sina kompetensområden. Vägen till detta har gått genom ett halvårs tiggeri, vilket alla är överens om att vi vill slippa.
Men vilket ger en rumänsk-romsk familj mat på bordet och utbildning till barnen: Regeringens råd om att svenskarna ska skänka sina pengar till hjälporganisationer som kanske, i en okänd framtid, kan förverkliga en bättre framtid ”på plats”, eller frivilligas arbete och bidrag till att bygga sig en ny framtid här? Hur långt vill regeringen gå, när det gäller det arbete som vår och många andra hjälporganisationer utför – ska vi, efter att ha läst DN Debatt, be skolan att avsluta undervisningen, uppmana hyresvärden att slänga ut familjen, avanmäla dem från arbetsförmedlingen, avbryta ansträngningarna för att få deras företag bärkraftigt, förmedla till allmänheten att det INTE är önskvärt att köpa fönsterputsning, städhjälp, kvastar och tidningar av dessa personer – för regeringen ser helst att de återvänder till Rumänien? Ska vi heja på, snarare än ifrågasätta, när kommunen, som nu i juni i år, beordrar polisen till deras boplats för att lagvidrigt flytta ut dem i ett skogsparti, där de sedan blir beskjutna av rasister?
Och, i så fall: Varför vill regeringen att vi ska bete oss så?
Edvin Rahmanovic, ordförande i Romers och resandes förening i Blekinge
Glenn Möllergren, vice ordförande i Romers och resandes förening i Blekinge
Båda aktiva i hjälparbete genom Nödhjälpen i Ronneby respektive Hjälp till självhjälp i Karlshamn och Vänsterpartiet.
AF Debatt
debatt@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar