INRIKES
”Är det här resultatet av ett samhälle i fritt fall?”
KRÖNIKA Enligt Folkhälsomyndigheten är antalet självmord ett betydande folkhälsoproblem i Sverige. Men vad säger man egentligen till en självmordsbenägen person när man står öga mot öga?
Jag tänkte berätta om en händelse som jag var med om för några veckor sedan. En händelse av en typ som nog berör många men som man sällan talar om.
Det är en lördag. Jag är på väg till Kapten Röds spelning med en härlig känsla i kroppen. När jag passerar min port ner mot hållplatsen stoppar en kille på cykel mig. Vi ser ut att vara ungefär jämngamla, hans blick ser uppgiven ut och är blank av gråt när han kollar på mig och utbrister: “Hej, ursäkta, jag undrar bara om det finns någon bro här i närheten som jag kan hoppa ifrån?”
Jag hamnar i någon slags situation där jag tror att händelsen är en dröm samtidigt som hans ord skär djupt i min kropp på ett väldigt speciellt sätt. Där börjar allt. Jag utbrister ett något chockat och ifrågasättande “nej” för jag känner mig vilsen som sjutton av det han precis sagt och vet inte hur jag ska reagera på själva situationen.
Han berättar om hur han har återvänt från Kurdistan där han krigat mot IS och om hans föräldrar som blivit kvar där borta. Han berättar om hur han såg sin vän dö mitt framför ögonen på honom under en strid. Han berättar också om den tuffa situationen i Sverige när han kom tillbaka, han har haft jobb där arbetsgivaren vägrat betala den lön som utlovats. Han berättar för mig hur samhället inte hjälper honom och har frusit ut honom när han har försökt söka hjälp. Allt detta berättar han samtidigt som hans tårar rinner ner för hans kinder. Det är någonstans där jag fattar att “det här är på allvar nu, skärp dig, detta kan nog inte vara skämt.” Jag hör min egen röst säga: “Nej, du ska inte ta ditt liv och allt kommer bli bra, jag lovar dig det.” Han svarar att han sökt hjälp men att han får ingen. Jag bemöter hans hopplöshet och lovar att han kommer få hjälp och att allt kommer bli bra samtidigt som jag vet att jag faktiskt inte kan lova ett skit till denna människa som står mitt framför mig och har planer på att hoppa från en bro.
Jag försöker prata med honom, låta honom berätta sin historia för mig, se honom i ögonen, trösta och försöka vara förstående. Efter ett tag cyklar han iväg på sin cykel, efter att han lovat mig att inte ta sitt liv och att höra av sig via sms. Jag åker iväg på konsert där Kapten Röd sjunger om hur vi ska ta hand om varandra och jag kopplar självklart sången till händelsen. Senare på kvällen får jag ett sms, det är från killen med cykeln. “jag mår bättre nu, jag kommer aldrig glömma er”. Jag känner mig då fortfarande tom av händelsen men själva chocken är över, händelsen har lagt sig och jag känner att jag kan pusta ut lite mer.
Många frågor har självklart kommit upp i mitt huvud efter händelsen. Är det här resultatet av ett samhälle som inte har resurser nog att hjälpa människor som hamnat utanför och mår psykiskt dåligt? för jag vet att någonstans brister det i samhället, något ser riktigt illa ut när folk frågar om platser där de kan avsluta sitt liv på.
Men trots samhällets brist på hjälp och resurser så vet jag att någonstans där ute finns det ljus och hopp, som bottnar i politisk organisering där vi kämpar tillsammans för alla människors lika värde, rätten för och på våra jobb, och mot all orättvisa, ojämställdhet och krig. Vägen är kanske tung och lång men det är den enda och rätta vägen att gå för en förbättring av samhällets brist på hjälp.
Jag kommer aldrig glömma honom heller.
Ottilia Thorsson
redaktionen@aktuelltfokus.se
