KRÖNIKA Det är minst sagt intressanta tider vi lever i. Det har nu gått femtio år sedan de 35 gruvarbetarna i truckverkstaden i Svappavaara spontant tog till arbetarklassens vassaste vapen (sina rumpor) och satte sig ner och ändrade svensk arbetarhistoria för all framtid.
Det var startskottet på en strejk som sedermera spred sig genom hela bolaget, involverade 4800 arbetare och som på sikt kom att förändra hela den svenska arbetsmarknadspolitiken i grunden. Var strejken betytt för svensk arbetsrätt går inte att underskatta. Men detta var en strejk som alltså inte var organiserad av det egna fackförbundet utan som blev en kamp inte bara mot gruvbolaget, den svenska staten och SAF (idag Svenskt Näringsliv). Utan just också mot Gruvindustriarbetareförbundet (sedan 1994 uppgått i Svenska metallindustriarbetareförbundet) och hela LO.
Gruvarbetarna organiserade sig själva genom direktdemokratiska medel utan någon toppstyrning eller inblandning från byråkraterna i det egna fackförbundet, bokstavskommunister eller från det Socialdemokratiska partiet. Men nu, femtio år senare, tävlar de dåvarande motståndare till strejken i att sola sig i glansen från arbetarnas kamp. Det heter att vi lär av historien, men vi glömmer tydligen bort den lika fort.
Från dag ett gjorde nämligen LO och den socialdemokratiska regeringen allt i sin kraft för att krossa strejken och få arbetarna att återgå till gruvorna. Gör vi en lång historia kort så lyckades det egna fackförbundet och LKAB till slut att slå sönder strejken inifrån. Med otroligt fulspel nästlade de in i strejkledningen och skapade den så kallade 27-mannadelegationen, där deras egna byråkrater ingick. De Socialdemokrater och fackföreningsrepresentanter som hjälpte splittra arbetarnas enighet kom efter strejken att belönas med fina positioner och förtroendeuppdrag. I media försökte gruvbolaget från start få det till att alltihop var resultatet av en ”kommunistisk komplott” som organiserats av fåtalet ”extrema element” i arbetsstyrkan, när det i själva verket var gruvarbetarnas egna missnöje som spontant drivit dem till att ta till strejkvapnet mot bolaget. Tvärt om kom de medlemmar med partibok hos Vänsterpartiet Kommunisterna (idag Vänsterpartiet) som satt med i den av gruvarbetarna utsedda strejkledningen att rösta EMOT de egna arbetarnas vilja till fortsatt strejk och istället arbetade för att försöka avbryta strejken och få tillbaka gruvarbetarna tillbaka till gruvan. Medan de i strejkkommittén som saknade någon partitillhörighet skulle visa sig vara de som stod på arbetarnas sida in i det sista.
Femtio år har gått sedan den där kalla decembermorgonen 1969. Strejkens motståndare ansluter nu sig själva okritiskt till hedrandet av arbetarnas kamp. Men tycks helt ha glömt bort den egna rollen i att splittra enigheten bland de strejkande. Vi låter det gå ett par år till, sedan kommer vi nog kunna se att till och med gruvbolaget och svenskt näringsliv kommer att försöka appropriera strejken som sin egen.
Maria Stålnacke
redaktionen@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar