KRÖNIKA | Att studera Sveriges makthavare och politikerklass från höger till vänster kan vara ganska givande ibland. Som när man ser hur liberalen Sakine Madon försöker påstå att arbetsköparnas lobbyister inte alls har bjudit in SD i borgerlighetens fina sallonger. Men okej fine, även jag kan förstå att det ser illa ut att kramas med ledande sverigedemokrater så här i mordbrännartider men vem försöker Timbro-medlemmen lura? Vi talar bland annat om Svenskt Näringsliv. Lobbyorganisationen som vill samarbeta med Saudiarabien ska alltså förstå det olämpliga i att samarbeta med SD. Tillåt mig tvivla.
Även SD-trojkans ledare, Jimmie Åkesson har förnekat de hemliga samtalen med riskkapitalister och lobbyorganisationer. I den senaste partiledardebatten kom det instinktiva förnekade som han hade försökt med i en debatt med Jonas Sjöstedt veckorna tidigare.
”Du ljuger”. ”Det stämmer inte” och ”Nej” är Åkessons borgerliga standardfras när han blir pressad av den reformtrogna vänstern. Till Åkesson och SD-vännernas förtret framgår det rätt snabbt att det däremot var proffspolitikern Åkesson som ljuger. Marcus Uvell har nämligen redan erkänt samtalen och dessutom har andra SD-företrädare redan gått ut på Twitter för att skryta om den nygamla kärleken mellan radikala nationalister och den organiserade kapitalismen.
Vad är poängen med att förneka detta faktum?
För Svenskt Näringsliv råder det inget tvekan om saken. De är kapitalister som vill ha mer kapitalism. Att inleda samtal och fila inför framtida samarbeten är trots allt lika naturligt i detta fall som när Benito Mussolini utsåg de systemtrogna liberalerna till att ha hand om den fascistiska statens ekonomi efter maktövertagandet.
Alberto De Stefani var den italienska fascismens första finansminister och han tillhörde den högerliberala falangen inom fascistpartiet. Efter Mussolinis maktövertagande 1922 stod det klart att kapitalismen var säkrad. Snacket om utökade rättigheter för arbetare och bättre villkor för de människor som hamnade längst ner i kapitalismens klyftor förblev just snack. När det kom till kritan visade det sig att De Stefani och de radikala nationalisterna inom fascistpartiet hade sålt ut folket för att gynna kapital- och produktionsägarna. Frihandelsavtal och så kallad ”fri marknad” var visst De Stefini ambition hela tiden. En auktoritär nationalistisk stat med en anarkistisk marknad som gynnar överklassens intressen mer än vad det gynnar folket. Klassisk folksplittringspolitik med andra ord.
Idag ser vi hur Sverigedemokraterna försöker spela på tredje positionens retorik som gör gällande att de ställer sig emot både traditionell höger och vänster. De vill framställa sig som ett alternativ för undersköterskor, industriarbetare, åkeribranschen och poliser, och deras tomma ord och floskler har hittills inneburit att de vinner mark i LO-kollektivet.
Att det är just inom LO-kollektivet förvånar mig inte. LO har visat sig vara veka när det gäller och blivit tvingade till att förhålla sig till Socialdemokraternas mittenposition i det det politiska landskapet. Inte helt optimalt om man vill organisera arbetare till att bedriva klasskamp vilket innebär att kampen för arbetarnas rättigheter många gånger har fått stå åt sidan. Med sådana förutsättningar är det inte konstigt att ett antifackligt parti som SD slår rot inom LO-leden.
Sverigedemokraternas inträde i borgerlighetens finrum är ett faktum och Sverigedemokraterna ses som handen i handsken av riskkapitalister och arbetarfientliga lobbyorganisationer.
Det är så kapitalismen fungerar. Den är beredd att gå över lik för profit. Lite fascism, salafism eller nationalkonservatism spelar inte så stor roll för tillväxtideologerna. Så länge det finns människor att göra profit på så är kapitalet nöjt. Det är väl därför borgerliga ledarskribenter och SD-vänner är polare i kommentarsfälten.
Är det verkligen lönt att förneka att kapitalister gillar kapitalister och att kapitalisternas mål är att skapa mer förutsättning för kapitalism?
Rickard Karlsson
rickard.karlsson@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar