DEBATT Det pågår en häxprocess mot alla de som förordar en höjning av skatten på investeringssparkonton, ISK. Detta trots att ISK är ett skatteparadis för en finansiell elit, dessa konton har inte råkat bli ett mycket förmånligt skatteupplägg, utan utformningen har varit så sedan de grundades 2012.
För att kunna bilda sig en uppfattning om huruvida en högre skattesats på dessa konton är något önskvärt för befolkningen, måste den som vill sätta sig in i debatten först och främst inte låta sig luras av själva namnet ”investeringssparkonto”. Det vore minst sagt olyckligt att tanklöst förföras och tro att ISK handlar om ett traditionellt sparande i någon mening. detta för att arkitekten bakom ISK (f.d. finansministern Anders Borg) var slug nog att ge detta finansiella påfund ett namn som för tanken till ”ett sparande”, när ISK egentligen inte är något annat än ett skattesubventionerat kapitalinnehav. Vi skulle kunna –om vi var lika sluga– kalla ISK för ett skatteparadis på nationellt territorium, vilket vore ett steg betydligt närmare sanningen.
Den bakomliggande iden gällande ISK, är att den enskildes pengar ska bindas upp i ett aktie- och fondinnehav. Schablonbeskattningen som gäller för ISK kan inte ses som något annat än vad det är; ett enkelt sätt att göra det möjligt för vissa individer att slippa kapitalbeskattning (och att detta skulle handla om en mer lätthanterlig och lite förenklad beskattning, är endast en försäljningsslogan).
Innehav av miljonbelopp på ISK handlar inte om småsparare utan om en finansiell elit som vill undgå att göra rätt för sig. De som vill slippa betala till det allmänna, att ha en sådan vilja tycks märklig om man önskar att leva i den samhälleliga gemenskap vi alla omgärdas av. Enligt SvD ägde i fjol den rikaste tiondelen i landet 73% av alla tillgångar i ISK-systemet. Detta är av yttersta vikt att poängtera i sammanhanget.
Den första premissen som ligger till grund för hur medborgaren ställer sig till det hela och värderar denna fråga (det vill säga om ISK är en uppfinning som är bra eller kanske inte alls av godo), bygger på hur väl man greppar finansialiseringen av samhällsekonomin och tycker att en sådan är till nytta för samhällskollektivet. Finansialiseringen syftar här utan försköning på en sektor som lever på ocker och räntor; kort och gott arbetsfria inkomster (något som för övrigt liberalismens grundare tyckte var moraliskt förkastligt, att någon skulle kunna få pengar i sömnen eller tjäna pengar på pengar).
Den som säger sig förespråka marknadsekonomin måste begrunda att en finansialisering av ekonomin innebär att frångå spelreglerna och grundvalarna som denna vilar på. Finansialiseringen har lett till en transformation av penning- och bankväsendet, vilket troligen är den största av samhällets hemligheter, men vi kan tyvärr inte gå in på allt detta i ett upprop. En sådan transformation av samhällsekonomin leder till ett större risktagande för medborgarna (staten, vilken vi alla äger), vilket när som helst kan leda till finansiell instabilitet eller än värre en finanskris bortom alla tidigare skådade i magnitud. En varning att lägga på minnet när ni klickat er vidare i cyberrymden.
Joseph Huber är en tysk professor i ekonomisk sociologi. Han skriver i sin bok Sovereign Money (2017): ”ju större ökning av … finansiella tillgångar och skulder i proportion till realekonomins produktion, desto mer kommer den ekonomiska utvecklingen att snedvrida inkomstfördelningen till förmån för kapitalinkomster på bekostnad av lönearbete. Det är anledningen att inkomst- och förmögenhetsfördelningen idag har blivit lika ojämlik som den var för nästan hundra år sedan…”
Realekonomin har krympt allt mer i takt med att politiker och beslutsfattare valt att negligera den (den förda finans- och penningpolitiken visar detta tydligt) och de har ställt om landet i en riktning som gynnar och premierar finanskapitalet. Detta har gjorts utan debatt eller någon folkomröstning. Det är makthavare av samma skrot och korn som har privatiserat pensionerna (i och med detta har det kollektiva sparandet hamnat på finansmarknaden) och de har fattat beslut som format lagstiftningen i favör för den finansiella eliten. Den reella delen av ekonomin, där den faktiska produktionen äger rum, tillåts i skrivande stund att gå under på bekostnad av finansmarknaden (börsen, med andra ord spekulationshålan) och för att affärsbankernas kreditskapande ska hållas vid liv. Skuldsättningsgraden hänger nämligen ihop med finansialiseringen.
Någon måste ta bladet från munnen och skriva detta i klartext; skapandet av konton á la ISK handlade om att tillgodose den finansiella delen av ekonomin och hålla den finansiella eliten under armarna. De som grottar ner sig i statistiken ser att ISK inte handlar om vanliga människors ”sparande”, ISK är inte vad det kunde eller borde vara, exempelvis; allmännyttiga fonder eller sparande i statsobligationer.
Detta upprop ämnar inte enbart beröra beskattningen av ISK utan även skapa en diskussion om vi ska rädda realekonomin eller den finansiella sfären. Helt enkelt vilken grund vi vill ha för samhällsbygget. Uppropet borde leda till en välbehövlig debatt om vilken typ av ekonomi vi ska ha och vad som är moraliskt och etiskt gångbart.
Den som vill ha ett tak på ISK bör omedelbart skriva under detta upprop och visa de folkvalda att vi inte tolererar förmånliga skatteupplägg för en liten finansiell elit som vill leva på arbetsfria inkomster.
Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar