Så bakband regeringen hela Jämlikhetskommissionen

EKONOMI Finansminister Magdalena Anderssons regeringsdirektiv bakband Jämlikhetskommissionens utredning om hur Sverige kan minska klyftorna och den skenande ojämlikheten. Det framgår i en granskning av Jämlikhetskommissionens utredning som Aktuellt Fokus ekonomiskribent Carolina Sundell har gjort.

Jämlikhetskommissionen har en passande generaldirektör, Per Molander, en sann statens tjänare som förstår sig på jämliketsanden. Kommissionens utredning av ojämlikheten i Sverige hade stor potential men dess generaldirektör var bakbunden av regeringsdirektiven; jämlikheten ska enbart främjas om det bidrar till ”att stärka ekonomin och tillväxtpotentialen”, när han förra veckan lämnade över betänkandet till finansministern. I ett tappert försök att råda bot på klyftorna och förmögenhetskoncentrationen i Sverige föreslår de en ökad och enhetlig kapitalbeskattning och stärkta fackföreningar.

Inget utrymme för kritiska studier

Finansministerns introduktion för jämlikhetskommissionens arbete bör vara talande, ”det är ekonomiskt smart att minska klyftorna”, säger Magdalena Andersson oblygsamt på en pressträff i Regeringskansliet. Uttalandet osar av den marknadsliberala tidsandan som gjorde entré på 1990-talet och än i dag hemsöker maktens korridorer i Sverige. För att som betraktare kunna greppa vilket minimalt spelutrymme för kritiska studier och undersökning som den sittande regeringen givit denna utredning, kan associationsförmågan hjälpas av en närliggande liknelse; tänk er att jämlikhetskommissionen vore en forskargrupp som tittar i ett mikroskop som är förinställt på en specifik del av en växt som inte alls kan ge ett helhetsperspektiv och inte heller kan leda till ett genombrott som botar infektionen. Detta är förutsättningarna som är inbakade i utredningens direktiv. Tillvägagångssättet ska råda bot på ojämlikheten men bara, och för att betona det igen: bara om den kan stärka ekonomin, framhävs av regeringen. Drömmar om evig tillväxt går före jämlikheten.

Per Molander är en man som ärevördigt tjänat staten och medborgarna längre än de flesta och han har varit generaldirektör för myndigheten Inspektionen för socialförsäkringen. Samtidigt har han ägnat sig åt filosofiska och moraliska frågeställningar i sina böcker, han skriver om hoten mot staten, just det samhällsdebatten är svältfödd på. Hos denna ämbetsman finns en inte alltför vanligt förekommande vilja att bidra till det politiska tänkandet och i någon mån indirekt påverka politikens utformning. Per Molander har gjort det klart i sina texter att utan fördelningspolitik och vaksam politik drivs samhället mot ojämlikhetsgränsen. En mer passande ordförande för jämlikhetskommissionen, är sålunda svårt att finna. Spänningen och förväntningarna för en utredning som vidrör problematiken kring klyftorna, speciellt i vårt land där ojämlikheten ökat snabbt under de senaste decennierna, borde vara hög.

Politisk korrekthet

Per Molander kliver in på pressträffen för att lämna över utredningen En Gemensam Angelägenhet SOU 2020:46, två luntor på över tusen sidor, till finansminister Magdalena Andersson, han har en stilla önskan att alla ska läsa faktadelen som är själva grundstommen, den är viktig menar han och det går inte att blunda för den råa faktan lika lätt som för förslagen. Per Molander är redan efter några få minuter oroad och blickar över ett rum som har färre än två handfulla journalister. Var kommer denna oro ifrån hos generaldirektören för jämlikhetskommissionen? Oron kanske beror på mottagarnas allmänna ovilja till kritiskt tänkande som befäst den moderna människan när individuella och starkt etablerade åsikter dominerar. Den som är benägen att läsa mellan raderna förstår åt vilket håll det barkar, antingen är förslagen för tama i betänkandet som överlämnats till regeringen och kommer inte kunna råda bot på den skenande ojämlikheten eller så handlar det även om att de tillägg av flera skatter— fördelningspolitiken kort och gott— i dag är hopkopplade med en politisk färg. Risken finns att en viss kulör gör att känslostyrda tjurar ser rött när de läser förslagen i utredningen, när skatter och dess satser egentligen alltid borde diskuteras av färgblinda.

Regeringen bakband kommissionen

Att Magdalena Andersson håller denna pressträff i Regeringskansliets lilla pressrum indikerar i sig att de styrande ser denna presentation som mindre viktig än exempelvis den färska BNP-statistiken från SCB, vars pressträff dagen innan hölls i en större sal. I detta ljus klarnar direktiven och hypotesen för utredningen kanske än mer när Per Molander lite bekymrat betonar restriktionerna som ligger till grund, han upprepar dem vid två tillfällen för åhörarna, det handlar om att lägga fram förslag som ska främja jämlikhet på ett sådant sätt att ekonomins funktionssätt och tillväxtpotential ska fungera bättre. På så vis har regeringen placerat ut en rävsax och fångat en tjänstemans goda intentioner att stoppa ojämlikheten från att växa och till och med minska den.

Spel för gallerierna

Formuleringar av direktiv för utredningar visar sig alltså vara inte bara vitala utan livsviktiga, på grund av dessa kan en utredning i stort sett avlida innan den ens tillsats. Den här jämlikhetskommission kan därför anses vara dödfödd när det handlar om att lyckas kombinera insatser som bidrar till jämlikhet samtidigt som de stärker ekonomin. Utredningen kanske borde döpas om till Jämlikhetsparadoxen; Hur ett av världens mest jämlika länder snabbt blev ett av de mest ojämlika. Vi kan tänka oss att framtidens historieböcker informerar om en jämlikhetskommission som, för att hårdra det, tillsattes som ett spel för gallerierna, för att sittande regering skulle vinna tid och skjuta upp en verklighetsförankrad utredning om ojämlikheten i samhället. Den utredningen döpte sitt arbete till ”Ett Gemensamt Ansvar” för att eventuellt inte skuldbelägga någon regering, varken borgerlig eller socialdemokratisk, och kom fram till att de måste föreslå tillsättningen av en ny utredning som de facto skulle hantera problematiken de fått uppgift att blunda för.

Omöjliggör ekonomisk demokrati

Det inbakade tillväxtkravet i kravspecifikationen som sitter fastnålad i denna utredning gör det inte möjligt att ta itu med vad professorn i nationalekonomi Lars Jonung skrivit i flera debattartiklar det gångna året, att minusräntan bidragit till ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor. För den oinsatte är det viktigt notera att nuvarande penningsystem är utformat på så vis att det kräver utökad utlåning samt evigt ökande tillväxt. Det är inte svårt förstå att den som styr över penningväsendet och har rätten att skapa pengar ur intet, har makt över samhällsekonomin (läs: Bankerna). Något som förvånande nog inte nämns i utredningen. Om denna makt ligger hos privata banker kan vi inte inneha ekonomisk demokrati vilket torde vara en förutsättning för att skapa jämlikhet i ett samhälle. Att enbart föreslå en ökad kapitalskatt och återinförande av förmögenhetsskatt, arv- och gåvoskatt med mera, skapar inte tillräckliga förutsättningar för att verklig jämlikhet ska infinna sig. Skatter kan i detta fall ses som en effektiv och välbehövlig symptomlindring, men kommer inte vara botemedlet om utredningens följetong av utredningar inte tar i itu med den underliggande problematiken och den kräver en reformering av penningsystemet.

Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfokus.se