Snurrig debatt om ”Muslim ban”

KRÖNIKA Jonas Lundgren skriver om politikens roll gentemot kulturen, och att teaterprojektet ”Muslim ban” är för viktigt för att slarvas bort.

En grundläggande kulturpolitisk princip är den om armlängds avstånd, det vill säga att politiken ska hålla ett armlängds avstånd till kulturen. Denna princip är central för den diskussion som initerats i och med Sofie Löwenmarks artikel på den Timbrodrivna sajten Smedjan. Hon kritiserar America Vera-Zavalas teaterprojekt ”Muslim ban” som görs i samarbete med Dramaten.

Diskussionen utgår från Löwenmarks kritik att en av dem som Vera-Zavala valt att involvera i projektet är Amanj Aziz. Han har bland annat gjort sig känd som ordförande i den nu nedlagda organisationen TUFF i Göteborg. TUFF ska utläsas ”Troende Ungdom Framtida Förebilder.” TUFF har bland annat agerat värd och arrangör för hatpredikanten Bilal Philips föreläsningar i Sverige. Philips har bland annat vid upprepade tillfällen upprepat att HBTQ-personer borde avrättas. Nu väljer alltså den progressiva vänsterfeministen Vera-Zavala att samarbeta med Aziz. Det är djupt problematiskt eftersom Amanj Aziz långt ifrån är en representant för den genomsnittlige muslimen i Sverige.

Något överraskande rycker Daniel Suhonen ut till försvar för Vera-Zavalas val att anlita Amanj Aziz. Orsaken tycks paradoxalt nog vara försvar av den konstnärliga friheten och motstånd mot censur. Detta är i sig två lovvärda syften. Problemet är att Löwenmark i sin framförda kritik varken krävt att pjäsen ska ställas in eller censureras. Suhonen reagerar således med magen snarare än något annat.

Inom kulturpolitiken är det alltså grundläggande att man avstår från att detaljstyra kulturen. Den konstnärliga friheten måste garanteras. Detta betyder inte att vem som helst inte har rätt att ha synpunkter av såväl kreativ som politisk natur. Till och med Timbro, även om substansen i deras deltagande i kulturpolitisk debatt sällan är speciellt imponerande. Det viktiga här är snarare hur kulturen ska fungera som en spegel av vår dåtid, samtid och framtid och värna vår demokrati. Kan det göras med antidemokrater som deltagare? Självklart. Många sådana försök har gjorts. Vissa mer och andra mindre lyckade. Som Lars Noréns ”7:3” där nazister medverkade (inga jämförelser i övrigt, naturligtvis).

I avslutningen av sin artikel menar Suhonen att det bör kritiseras om Dramaten ger spelrum för extremister. Det är precis den kritik Löwenmark ägnar sig åt. Faktum är att de bevisligen är ense på denna punkt, Suhonen och Löwenmark. För egen del vill jag nog framhäva att ”Muslim ban”, ett projekt om islamofobi i Sverige, är ett viktigt projekt. Allt för viktigt för att slösas bort. Vera-Zavala är en begåvad dramatiker som säkert kan förvalta det projekt hon initierat bättre än någon annan. Det vi får hoppas på i det här läget är att hon tar intryck av debatten, hänger av Amanj Aziz från projektet och fortsätter det viktiga arbetet med demokrater som är bättre skickade att delta i arbete för demokratiska rättigheter, antirasism och tolerans. Vi får också hoppas att Löwenmark och andra fortsätter att blåsa i visslan när antidemokratiska krafter involveras i samhällets finrum på ett okritiskt sätt.

Jonas Lundgren
redaktionen@aktuelltfokus.se