KRÖNIKA Det är alltid lite spännande att fundera på vad framtida generationer kommer att säga om oss. Vad kommer framtidens marxister och feminister att säga när de fäller sin dom över oss som var aktiva under 2010-talet?
Det är bevisligen något som inte klickar riktigt. I de senaste opinionsmätningarna störtdyker Miljöpartiet, det tidigare så populära partiet för den väletablerade medelklassen som fortfarande vill ställa sociala krav. För att ge en tydlig fingervisning om de senaste siffrorna, även om de inte är statistiskt säkerställda, skulle Kristdemokraterna, det ständigt krisande partiet, klara sig kvar i Riksdagen medan Miljöpartiet skulle åka ur med god marginal. Samtidigt krisar socialdemokratin, även om den senaste tidens oroligheter och ett resolut agerande från statsministern gjort att partiets siffror stabiliserat sig. Den parlamentariska vänsterflygeln i form av Vänsterpartiet har de senaste åren rört sig ganska passivt mellan 6 och 8 procent.
Det finns två elefanter i rummet som bör pekas ut innan vi kan gå vidare: för det första att socialdemokratin inte är ett framtidsalternativ för Sverige. Den är ett alternativ för stagnation eller kontinuitet, men inte för framtiden. För det andra klarar inte Vänsterpartiet av att förvalta det politiska utrymme som finns på ett klokt sätt för att därmed växa i opinionen.
”vår uppgift är att vinna, att förändra samhället, inte sitta i ett hörn och ha rätt”
Marxister tenderar ofta att utgå från Fidel Castros gamla devis: ”Historien ska frikänna mig”. Därmed kan varje marxist dö lycklig och utan att ha åstadkommit verklig förändring eftersom hen är övertygad om att under hela sitt liv åtminstone ha haft rätt. Detta är i sig en sjukdom. Som marxister har vi rätt i vår analys av samhället, det är sant. Men vår uppgift är att vinna, att förändra samhället, inte sitta i ett hörn och ha rätt.
Det har muttrats en del om att det borde bildas en ny vänsterrörelse med ett nytt tilltal. Undertecknad har också varit inne på det spåret. Alternativet är att befintlig vänster i extremt stor utsträckning ändrar såväl politik som tilltal. En tydlig fråga är hur Vänsterpartiet förhåller sig till den liberala uppfinningen ”våldsbejakande extremism”. I fråga om höger- och vänsterextremism är linjen tydlig, kanske framförallt gällande den förmenta vänsterextremismen. Där har partiet på ett nästan onödigt tydligt sätt distanserat sig från grupper som har en annan analys av framförallt konfrontativ antifascism. I frågan om religiös fundamentalism är linjen luddig på ett sätt som får Liberalerna att framstå som politikens klarast lysande stjärnor. Det i sig är ett misslyckande av historiska proportioner för den parlamentariska vänstern.
Oddsen är väldigt små för att framtida generationer som blickar tillbaka på den breda vänster som fanns under 2010-talet ska ställa sig frågan: ”Deras tid var inne, varför var de så räddhågsna att de missade när det politiska etablissemanget hade lämnat öppet mål?”
Jonas Lundgren
jonas.lundgren@aktuelltfokus.se
Diskutera vidare på vår Facebooksida! 
åttaklövern, Vänsterpartiet
Lämna en kommentar