INRIKES

Vänsterns död och splittring – vikten av en ny politisk spelplan

iFOKUS Star Trek-vänstern, Doomers, TAN-vänstern, gammelvänstern och drömmande frihetliga socialister. Stellan Elebro analyserar hur den breda vänstern ser ut idag och skriver om vikten av en ny politisk spelplan.

Inledning: 1900-talets vänsterrörelse har knappast saknat olika former av splittringar. Det har oftast handlat om olika former av strategier för att nå ett och samma slutmål. De tre stora är såklart formationen av anarkismen (1910-talet), kommunismen (1920-talet) och den segrande reformismen (socialdemokratin). Parallellt kan man säga att rörelserna också rört sig kring en axel om reformism, revolution eller folkrörelsesocialism som taktik. Inom detta fält finns det tusen och tusen åter olika partier, tendenser och analyser. Vad som dock enade dem alla var fundamentala sanningar om människan som sådan och förutsättningarna för rättvisa. Blicken var utopisk, vid någon nivå, i samtalet hos alla tre. Historien skulle ge dem rätt!

Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, kunskapen om samhällets utmaningar i sig, står dock inte stilla. Nu när 2000-talet nått en position att man inte längre har något att vinna över att blicka bakåt så har fundamentala fakta nått djupt ned i vänsterns led varav olika strömningar inför en framtid har bildats efter övergångsperiod som främst präglats av en ganska uppslitande process där man kollat inåt, mot sig själva som individer, eller bakåt till gamla segrar (mer om det nedan).

Nya spelregler

Dessa strömningar tar formen av att de inte längre delar samma uppfattningar om grundförutsättningarna vilket oundvikligen kommer skapa nya politiska allianser och politiska projekt. Frågan är bara när man i diskussionen kommer nå dit, och vad som då händer.

Men vad är det för grundförutsättningar man inte längre är överens om?

Många skulle nog ta upp nationen som en sådan. Oenighet om projekt som EU och nationalstatens vikt, och åsikter om invandring spelar såklart roll. Detta är ju dock i sak inte en grundförutsättning för vänstern som projekt. Det är i huvudsak aktualiserat på grund av starka opinioner bland folket. Ändå spelar denna debatt såklart roll och leder till oenighet i leden.

Det som dock är den huvudsakliga stridsfrågan är klimatfrågan. Om vi står inför en framtid med ändliga resurser och vi i huvudsak redan passerat flera maxuttag på resurser är frågan hur resurserna ska fördelas. Här bildas två läger baserade på materiell grund som delar den breda vänstern, från socialdemokrater och vänsterut i helt nya falanger:

Doomers – sakta ned!

Här talas det om slowdown (en nedsaktning av teknisk utveckling och samhällshastighet) av världen och ett nödvändigt stopp av tillväxten. Resurserna räcker inte till! De få resurser som finns skall fördelas rättvist och det innebär en drastisk nedskärning av levnadsstandarden, särskilt där socialismen nått längst (väst/nord). Här kan man tala om ett ”slut på historien” och att socialismens innebärande utopier aldrig kommer slå in. ”Nu vet vi vad vi kan fördela och får agera från det”. Man kan också säga att nationsdebatten bara är ett sidospår av denna inställning där verkligheten tvingar en att dela på 100 äpplen på olika sätt varav nationen är ett verktyg för fördelning och gränser för att flytta runt dessa äpplen. En annan falang av denna åsikt är t.ex. Greta Thunberg och längst ut på skalan hittar man ren ekoterrorism där de materiella vinsterna för arbetarklassen, eller ja mänskligheten, skall raderas till förmån för en mer primitiv livsstil.

Här återfinns också tankar om t.ex. ekologisk leninism som Andreas Malm förespråkar (en form av miljöpartistisk helstatlig diktatur…typ).

Begreppet ”Doomers” syftar till hela den generation idag som är övertygad om att mänskligheten mer eller mindre oundvikligen närmar sig någon form av dystopi. De som tar avstamp i nationell egoism vill såklart inte kännas vid att de går runt med en skylt på stan och skriker att domedagen är här. Men i realiteten är hela deras politiska projekt just detta vilket avspeglar sig främst genom pessimismen.

Star Trek-socialism – höj farten!

Istället för en slowdown så pratar man om en acceleration av samhällets tekniska och vetenskapliga vinster, eller om man så vill, kapitalismen. Målsättningen är dock att passera kapitalismen som ses som ett efterblivet system, eller om man så vill ineffektivt, för att fördela resurser till mänsklighetens gagn. Detta påminner väldigt mycket om 1900-talets rörelser där kapitalismen ses som ett kapitel i en bok, inte slutet på historien. Man erkänner kapitalismens effektivitet och vinster mot tidigare system, men ser det som ett orättvist, haltande, distributionssystem. Istället för att förhålla sig inom en ändlig planet eller gå djupare ned än så, och inom denna ändliga planet dela upp resursfördelningen i olika nationer, ser man en oundviklig utveckling att nästa steg för mänskligheten är att börja med gruvdrift i rymden – och således få tillgång till oändliga resurser. ”Varför bråka om 100 äpplen, när det ligger 10 000 äpplen över vägen?” Oändliga resurser är just den idé som gav socialismen kraft genom hela 1900-talet och därför fick massiv support. Tanken på att alla skulle ta del av samhällets vinster och få det materiellt bättre är det som byggt hela socialdemokratin till exempel. Först när man förstod att resurserna var ändliga, började man också ge sig in i att sänka sina egna ambitioner. Det är nu ett teknologiskt efterblivet stadium vi har lämnat.

I takt med klimatfrågans realiteter om planeten jordens möjligheter, avtog också således socialismens löfte. Eller om man vill, syfte., Nyliberalism, konservatism och nationalism är rationellare ideologier om det verkligen är en kamp om resurserna, om människan bara drivs av stambeteenden och egoism.

Dessa reser löftet om en utopi igen. Alla ska ha det lika bra som oss. Och alla kommer också få det. Idag är vi bara i ett stadium av fattigdom vi kommer se tillbaka på som barbariskt om 100 år. Allt vilar i att tämja fördelningen av det oändliga värde som skapas och att tämja tekniken. Star Trek-socialismen är därför på många sätt mer släkt med Marx än man kan tro. På samma sätt om Marx ändå motvilligt erkände att bönderna fick det bättre när de blev fabriksarbetare så ler dessa motvilligt när Elon Musks Space X-raketer börjat fungera. Det är ett steg närmare ett oändligt skafferi av mineraler, råvaror och t.o.m. vatten.

Här hyllas den tekniska utvecklingen generellt och man gör snajdiga kommentarer om sin samtid som att Sovjetunionens samlade kapacitet för att sköta en planekonomi idag ryms i vilken mobiltelefon som helst – och att det bara är att titta på Amazon för att studera en större planekonomi än ”reellt existerande socialismen” tillsammans. Klimatfrågan är dock inte ignorerad utan snarare är det här som Green New Deal och en form av radikal vindparks- och solcellspolitik samlas. Gratis internet och el ses som självklara reformer. Här hittar man också förespråkare för ny kärnkraft. Här återfinns således ett självförtroende, en framåtanda och utopisk blick och utopisk blick som inte präglat de socialistiska rörelserna sedan 1920-talet. Om löften bland doomers är att ”vi kan ändå få det så här bra” så lovar denna socialism ”vi kan nå hur långt som helst. Vi måste bara ta det som tillhör oss”. (Bias: Jag befinner mig här).

TAN-vänstern och kulturvänstern (Tankies vs Snowflakes)

TAN-vänstern formerade sig från början som en kritik mot 1900-talets krisande vänster som istället för att tala om de stora samhällsfrågorna, som klassamhället, främst talade om individers mående och identiteter i samtiden. Den s.k. identitetspolitiken. För att förstå TAN-Vänstern så måste vi också förstå att deras formation är en spegelbild av hur en krisande vänster satt i nästan 20 år och framförallt ägnade sig åt kamper som nyliberalismen helt och fullt godkände att de tog. Men. Och det är ett stort men. Som i huvudsak är helt ofarliga ur ekonomisk synvinkel (men befriande för individen).

Således när segrar kom om homosexualitet, feminism, transfrågor m.m. så byggdes en kritik upp om varför man inte talade om elefanten i rummet – oftast klass. Denna kritik kunde ibland vara djupt berättigad, men oftast var den precis lika identitetsskapande som dem som de gav sig ut att kritisera. Vilket i sig är en arv från vänsterns 70-tal där studenter skulle leka arbetare eller ”klä sig folkligt”. Föga förvånande är de flesta i TAN vänstern överhuvudtaget inte arbetarklass. Det är bara en symbol de vill utnyttja.

Samtidigt som klasskillnaderna ökade i hela väst, och invandringen tilltog, så ökade också debatterna kring nationen som verktyg eller om man så vill, ramverk, för att vinna segrar på. Inte sällan med perspektivet att de identitetspolitiska strömningarna helt lämnat perspektivet ”vanligt folk” hade på frågan. Genom detta blev också invandringskritiken tillagd i ideologibygget (nota bene: en hel del folk som samlat sig för att skälla om klass på identitetsvänstern, började nu också skälla på dessa som lika identitetspolitiska och inavlade. Undertecknad skyldig). I takt med att nationen återigen blev centrum så har också en fascination för sovjetunionen, Kina och andra diktaturer börjat frodas vilket gett stora delar av TAN-Vänstern öknamnet ”Tankies” (efter alla uppror som krossades av pansarvagnar)

Över tid har det bildats en TAN-Vänster (traditionell, auktoritär, nationalistisk) eller som de själva vill säga ”klassiskt marxistisk” vänster. Att de dock i huvudsak är doomers får såklart den mer futuristiska delen av rörelsen avskriva dem, precis som F! och annat, som ren identitetspolitik eller reaktionärer och snarare någon form av terapi för att världen förändras, än någonting marxistiskt eller rörelsebyggande. Rörelsen ses i huvudsak som tillbakablickande och teknologi-, eller samtidsfientlig. Snarare är det ganska tydligt att man drar på sig 1900-talets symboler (klass) för att ge sig på 2000-talets sociala och ekonomiska förändringar (den urbana människan) som är djupt sammankopplade med hur vi organiserar ekonomin idag. Man tar alltså inte med sig några som helst kunskaper från 1900-talet av vikt, som optimism, rörelsebyggande eller politiskt kunnande. Man tar med sig en konservativ myt.

Eftersom TAN-Vänstern är så ihopkopplad med det som kallas ”kulturvänstern” så är de flesta med lite bakom pannbenet mer eller mindre eniga att dessa två bara är olika sidor av samma mynt. Den ena förhåller sig bara kring identiteten om ett jag (självförverkligande), den andra försöker när den tekniska utvecklingen sedan länge krossat gamla kollektiv helt enkelt lajva fram ett oss (nationen). Mindre humor blir det inte av att de dessutom i princip överlappar varandra (som att identiteten jag inte spelar roll i identiteten svensk). Än värre är det såklart att både dessa sidor har en fundamentalt liberal syn att deras åsikter är skapade av dem själva, och inte två logiska utvecklingar i en allt mer utvecklad kapitalism baserad på t.ex. hyperatomisering, megacities, millisekundsglobalism etc. Tacksamt faller man dock i fällan för lite kändisskap, sponsorer eller lite makt i kommunen för att gapa om invandring eller vad det nu kan vara. I grunden är de doomers och eftersom de centrerar sin uppfattning om undergång på olika sätt så slåss de om smulorna.

Fler och fler ser dock denna uppvisning mellan två i princip helt identiska rörelser som gapar på varandra på Twitter och Youtube som ytterst medskyldig till vänsterns generella nedfall, som dess klimax i krisen som startade 1989. De är summan av terapin.

Längre kan man nog inte komma från folks vardag än dessa positioner, och därför brukar denna dialektik nedsättande kallas dödsdansen (återigen: skyldig). Bättre blir det inte att båda dessutom drivs av en kändisindustri, kulturdebattörer och influencers. Det är i huvudsak dessa som är medskyldiga till varför fält som ekonomi, teknik, filosofi men även historia i dag i huvudsak kontrolleras av högern som sedan länge vunnit det riktiga kulturkriget. De i sin tur ger folk anställningar och poppar popcorn för att se dem hålla på.

Här återfinns en hel del kommunala partier, F!, tyckonomer, twitterkändisar och kulturdebattörer.

Hela den här cirkusen definieras av meningslösa kulturdebatter och ett fullständigt ointresse av materiella frågor och folks vardag. Se Miljöpartiet och Sverigedemokraterna för karaktärsdragen.

Den nya klassanalysen?

Den strömning som är aktiv i Sverige idag och som fortsatt främst har arbetarklassen som central aktör, och därför också har en uppdaterad och nytänkande klassanalys på ett seriöst sätt i sken av 2000-talets förändringar är idag på en mikronivå i samhället och har formerat sig främst mellan olika arbetardemokratiska sammanslutningar av olika namn och tendenser. Vad som kännetecknar denna strömning är att den tar spjärn från 1900-talets två strategier: revolution och reformism, och hur dessa båda är fundamentalt misslyckade och i viss mån har dött eller är döende – ytterst måste dö – för att kunna formera ett nytt projekt.

Fokuset är därför på att bygga det som måste komma av reformismens reträtt. Deras litteratur är ytterst intressant och präglas därför av en viss mån av marxismens klassiska optimism och analyser. Ytterst kan man väl kalla det en återlansering av Marx inför 2020-talet. Det är också en skoningslös uppgörelse med kommunismen som misslyckad och ytterst misskött kapitalform. Det är dock en för svag tendens för att locka många idag men deras tankar återfinns inom vissa kommunala partier och fackföreningsföreträdare. Än mer intressant är kanske att denna uppdatering kommuniceras också till andra aktörer omkring dem. Sett till övriga tendenser just nu får man väl säga att de är mest ortodoxa just kring Marx begreppsvärld och uppfattningar – och i synnerhet med fokuset på kapitalets (makro)utveckling. Alla som kan eller får chansen bör läsa deras ”introduktion till socialistisk strategi 1 & 2” om inte bara för att det är rejäl genomgång och uppdatering i sig – som man i sin tur kan diskutera t.ex. tekniska utvecklingen och allt ovanstående omkring.

Inte minst är just ett av grundproblemen i en sådan diskussion att definitionen av arbetarklassen här – att ens arbete tillför ett värde – en central punkt i en sådan diskussion då de flesta löntagare idag snarare betjänar (via skattemedel), arbetar med service (skapar mervärde sekundärt) eller på andra sätt står utanför den ”klassiska” mervärdesproduktionen (skapar t.ex. know-how).

Den ”faktiska” arbetarklassen (t.ex. industriarbetare), med teknisk utveckling och expertifiering, är en ständigt sjunkande andel (och allt mer välmående) och lär om några år bara vara någon procent av befolkningen. De flesta av oss, som socialt uppfattas som arbetarklass, kommer jobba med servicejobb eller i direkt relation till statens eller kommunens budget.

De sociala rörelserna – drömmen om något annat börjar idag!

Detta är väl den mest praktiska delen av svensk vänster. Här engagerar man sig i huvudsak i dagsaktuella frågor utifrån ett basdemokratiskt perspektiv. Man kan säga att man avskriver alla teorier för att förhålla sig till praktiska realiteter. Det gör dem också ytterst lovvärda och trovärdiga – även om de står långt ifrån något politiskt inflytande. Det som kännetecknar dessa är att sluta upp i de sociala strider som sker i samhället (tex nedläggningen av sjukhus) och erbjuda sina tjänster. Samt att ägna en hel del tid åt att jaga bort olika döende vänsterpartier från att parasitera på det hela. I en situation av att samhället skulle nå en kris av stor magnitud så siktar de, teoretiskt, på att en ny mer demokratisk omdaning kommer. Man vänder sig således bort från partierna generellt (som svar på deras döende) men ägnar ganska lite tid åt ”stora idéer”. Man bygger där man står. Man skulle kunna hävda att det är hitåt den frihetliga socialismen framförallt rört sig och därför samlar nutidens syndikalistiska och anarkistiska rörelser.

Det gör dem ytterst trevliga, inbjudande och enkla att ha att göra med. Vardagen och dess politik präglar dem i alla avseenden. Men i politiskt hänseende, att skapa ett större politiskt projekt, har de tyvärr visat sig (än så länge) både vara ointresserade av eller inkapabla av att genomföra. Det är således mest ett verktyg, en rörelse, än en världsuppfattning. Många går både in och ut utan att ens orka bry sig om politiken i stort.

Man kan säga att de ser dagens samhälle som ett laboratorium där man kan experimentera med vägar ”ut från det” och hur man kan etablera en form av socialism redan idag (vilket är precis vad gamla tiders utopister gjorde) och vilka gränser man kan identifiera. Stort fokus är t.ex. på äganderätten där man vänder sig emot både det statliga och privata ägandet för att sikta på gemensamt, lokalistiskt, ägande (kooperativ, allmänningar tex). Andra praktiker är t.ex. ockupationer eller etableringen av sociala centra, eller för den delen grannsamverkan av olika grad. Allt från kvartersloppisar till rena övertaganden av delar av länder (Rojava) finns i strömningens rikedom. Genom en form av förmänskligande i relationerna så hoppas man undergräva den rådande ordningen är det mest kortfattade svaret man kan få om man frågar ”vad vill ni?”. Därför är det också i grunden en optimistisk rörelse, även om tendensen i stort är att verka för en slowdown. Rymdgrejer är allt för abstrakt.

Man kan väl argumentera för att i en samtid när vänstern så fundamentalt misslyckats så är drömmen om något annat det centrala, och att man faktiskt tar tag i det.

Den gamla vänstern – det fortsatta döendet

I den aktiva vänstern i Sverige idag, de stora partierna V och S med dess svans av småpartier, präglas miljön fortfarande av i huvudsak en konservativ fåra som på grund av realpolitiska anledningar (maktpositioner, byråkratin), historia (uppbundna mot historiska misslýckanden som t.e.x sovjetunionen eller Kina), eller interna strukturer (centralism, kändisar, urbanitet) har visat sig oförmögna att orka lyfta blicken eller mobilisera en ny ideologisk fabrik eller rörelse. Detta sker i partier som har alla anledningar till att skärpa sig – de har förlorat det mesta sedan 1981 – men som av dessa mekaniker ändå, till sist, föredrar den pallativa vården. Det politiska projektet blir därför mer eller mindre att behålla den rådande ordningen, med sikte på små vinster.

Det historiska misslyckandet att vara i framkant kännetecknas främst genom att vänstern sedan 60-talet misslyckats med att både plocka upp miljöfrågan och senare feminismen. Båda är sprungna ur sociala rörelser och folkdjupet snarare än partiernas egna led och politiska förmåga. På samma sätt går det att argumentera för att de inte hann med befolkningens reaktioner på den tekniska och sociala utvecklingen och dess konservativa backlash när kapitalet ställer om sina tillväxtnoder.

I och med denna tröghet, och dess effekter i att ”bygga partiet” istället för rörelser, så har de också tappat stora delar av sina kärntrupper och en stor del av ett självklart folkligt stöd.

Man tacklas därför fortfarande med att ”det inte var som förr” när hela världen omkring dem förändrats. För SAP är bruksortsdöden i huvudsak anledningen till varför partiets själva kärna är förändrad. Sedan de små fackföreningarna och S-föreningarna föll har partiet allt mer blivit beroende av Sveavägen istället för gräsrötterna. Fortfarande är kampen inom S öppen om hur man ska bli det ”framtidsparti” man säger sig vilja vara – men för det måste man också hitta en autentisk miljö där dess idéer får fotfäste när arbetarklassen allt mer, bittra och frustrerade, vänt dem ryggen. Samtidigt har TCO blivit större än LO. Det är dessa enorma strukturförändringar som gör kampen inom socialdemokratin begriplig. För att få en majoritet måste man bygga mer och mer på allianser som har motsträviga intressen. Allt mer trycker man en pusselbit från 1900-talet mot en spelplan från 2000-talet. Fortfarande är dock SAP de som är störst, för att de vann den stora striden om 1900-talet. Problemet är bara att vi är i ett nytt årtusende nu.

För V föll kommunismen och de har kastats in i att vara epicentrum för vänsterns kristerapi. Det är en nästan obegriplig allians av karaktärer som samlats. Kanske främst för att hata på sossarna. Ironin är att deras enda faktiska roll är att spegla socialdemokratin – med socialdemokrati. Partiet definieras därför främst av just de hatade sossarna. Dock utan varken resurser, kunnande eller infrastruktur för att få större genomslag. I realiteten är det ett hyperurbant parti för medelklassen vilket ställer till det med självbilden och inte minst kommunikationen med den arbetarklass som man vill, åtminstone symboliskt, ha på sin sida.

Att V vill bli nya SAP är ganska anmärkningsvärt av ett tidigare revolutionärt parti, då SAPs interna strider sker inför öppen ridå om vars de ska gå.

Till dessa ska man såklart ta upp en hel rad konstiga småpartier som helt eller delvis bygger på premisser som sedan länge historien lämnat bakom sig. Allt från projekt som tror att kalla kriget fortfarande rasar, till att kapitalismen inte är en de facto global rörelse till att kritisera sedan länge döda projekt som ingen bryr sig om. Hälften av dem gillar dessutom att vifta med fanor halva jordens befolkning ser som liktydiga med hakkorset. Man kan tala om någon form av religion i vissa fall där man tittar tillbaka till en era där vänstern var stark. Kan man tala om vänsterns reaktionärer, så finner man dem här. Man samlas kring ritualer, symboler som är helt ovidkommande för den stora delen av befolkningen. Bland dessa dog helt enkelt teoribygget i takt med att de gamla gubbarna trillade av pinn. Humoristiskt i en tid när Youtubers har fler följare än LO har medlemmar, kan de fortfarande stå på en pall och skrika om hur en tidning är viktig för revolutionen.

I samma takt som den gamla vänstern inte kunnat skapa legitimitet så har också väljarna lämnat den – vilket föranlett en hel del politisk desperation, utspel och allianssökande. Eller att man t.ex. dragit sig till TAN-Vänstern, som kanske har lite symboler och annat man ser som en del av sin egen berättelse. Dessa beslut har i sin tur varit förödande. De flesta av dessa olika ”stå kvar där vi är” och ”sträcka ut en hand” görs i en värld där varenda hand du kommer mötas av är antingen en djupt konservativ eller djupt liberal hyperkapitalist och således flyttar debattutrymmet högerut.

Inget av partierna uppvisar idag heller några tendenser att välja antingen eller i hastighetsfrågan om klimatet – slowdown eller full fart – vilket yngre generationer irriterar sig på. Istället står den gamla vänstern kvar på status quo. Och än värre, kämpar för dess överlevnad. Och fortsätter således förlora. Blir allt fattigare. Blir allt mindre sexiga. Blir allt mer irrelevanta, allt mer “cringe”, som kidsen säger.

Det som kännetecknar denna huvudfåra inom vänstern – som samlas i alla partier och rörelser – är misstänksamhet mot visioner, förändring och ett stort fokus på dagsfrågorna (vilket i sig är mycket lovvärt, för att inte tala bra för de som får bra reformer) men som också är ett bevis på att man inte kan bygga något större projekt. Eller ens föreställa sig det. I kontexten blir man därför som de gamla liberala arbetarföreningarna som tycker till om saker lite här och där – någon reform här och där – men som är inkapabel till större samhällsförändringar eller en kritik mot ekonomin. Det mesta är kosmetiskt, och de flesta vet om det. Det är dock fullt logiskt för fackliga eller politiska människor att vara aktiva, framförallt inom socialdemokratin, då de fortsatt är de som störst och ytterst har någon form av politisk makt kvar. Jag själv har ju valt att vara med i ”framtidspartiet” för att påverka.

Utvecklingen fortsätter dock obönhörligt framåt. Och om inte denna huvudfåra i svensk vänster börjar formera sig kring samtiden så är dess öde beseglat. Ovan hittar ni några av tendenser som växer.

Slutsatsen åtminstone jag kommer fram till är att vänstern, som helhet, står i en brytningstid där vi måste börja prata om en ny politisk spelplan. Och där det inte finns några som helst givna allianser eller ”fred” mellan varandra bara för att man kallar sig socialist. Klimat och synen på nationen är uppenbara stridsfrågor. Men också, kanske, gammalt mot nytt.

Stellan  Elebro – ursprungligen publicerat på VK bloggen
redaktionen@aktuelltfokus.se

To Top