DEBATT

Första maj och antifascismen

DEBATT Det autonoma aktivistnätverket Framåt Kamrater har reagerat på Aktuellt Fokus opinionstext där Kim Fredriksson argumenterar för att arbetarrörelsen ska prioritera arbetarrörelsen istället för marginaliserade nazister på första maj. Enligt aktivisterna måste nazister motarbetas alltid oavsett vad.

I en krönika publicerad 8/5 kritiserar Kim Fredriksson Göteborgs LS av SACs beslut att senarelägga sin demonstration på första maj för att deras medlemmar och sympatisörer både skulle kunna delta i motdemonstrationen mot NMR i Kungälv och gå i deras demonstration. Fredriksson menar dels att detta försvagade LS demo i Göteborg och att detta är ett misstag i tider av hårdnad klasskamp, men hävdar även att det skulle vara en bättre strategi att ignorera NMR och att detta skulle vara ett effektivt sätt att bekämpa dem.

Denna “skygglappsstrategi” för att bekämpa fascismen är både farlig och ineffektiv. Den bygger på en felaktig analys av NMR som organisation och av fascismen som politisk rörelse. Den tar inte i beaktande oss som rasifieras, vi som är queera, vänsterpolitiskt aktiva eller funktionshindrade, vi som utsätts för deras våld och hat. Det är vår plikt som organiserad vänster att stå enade i solidaritet med varandra när vi utsätts för nazisternas angrepp. Angrepp som vi vet kommer att ske om vi inte finns på plats för att konfrontera dem när de visar sig. Den ignorerar dessutom det faktum att det för många av oss framstår som förljuget att stå och hedra de historiska antifascister som deltog i spanska inbördeskriget på Masthuggstorget samtidigt som precis de krafter som dessa frivilliga riskerade eller offrade sina liv för att slå tillbaka, formerar sig bara ett fåtal kilometer bort.

Vi anser även att själva premissen, att vi gör avkall på att propagera för och sprida vänsterpolitik genom att hålla en konfrontativ antifascistisk demo, är falsk. Det finns ingen inneboende motsättning mellan klasskamp och antifascism. Klasskamp utan antifascism är sårbar och exkluderar stora delar av arbetarklassen i allmänhet och den organiserade arbetarrörelsen i synnerhet. Detsamma gäller omvänt, antifascism utan klasskamp kan aldrig helt utrota fascismen eftersom den inte angriper rötterna som fascimen växer ur.

Det är ingen hemlighet, varken i borgarmedia eller i arbetarklassen, att det är den revolutionära vänstern som står i främsta ledet i kampen mot fascismen. Varje tillfälle vi får att befästa detta faktum blir indirekt ett tillfälle att nå ut till klassen och i handling visa vad vi kan åstadkomma. En lyckad antifademo är i sig bra propaganda för oss, propaganda som når ut till långt fler människor än vad en vanlig, traditionsenlig 1 maj demonstration skulle göra. Självklart finns det tillfällen då vi inte kan lägga våra resurser på att bemöta olika former av fascistisk organisering. Det finns reaktionära grupperingar som kan tigas ihjäl och som självdör på grund av brist på social bas och dess anhängares inkompetens. Men så var inte fallet på första maj och NMR är inte en sådan gruppering.

Vi delar inte skribentens bild av NMR som en organisation som nöjer sig med att vara en våldsälskande microsekt. De vill skapa och normalisera en bild av sig själva som en politisk grupp bland andra. Deras demonstrationer ska vara uppvisningar av organisationens styrka och disciplin, ett sätt att skapa en yta för att rekrytera nya medlemmar och träffa sympatisörer. Detta förnekar vi dem genom att motdemonstrera och fysiskt störa dem, och detta måste vi göra även på första maj.

Vi menar att en traditionsenlig första maj-demonstration inte är en politisk handling som i sig förändrar samhället utan istället främst ska ses som ett kvitto på hur effektivt vårt arbete varit under året. För SAC är den ett kvitto på hur synligt och stridbart förbundet varit på arbetsplatserna. En demonstration med ungefär en tredjedel så många deltagare som förra året skulle vara demoraliserande och mana till eftertanke, om den skedde i ett vakuum. Men sett till den specifika situationen i år , då vi vet att många kamrater ägnade kvällen åt vila eftersom de var trötta efter en lång dags kamp på gatorna, kan vi knappast vara överdrivet missnöjda.

Politik är något vi gör alla dagar på året och några hundra deltagare färre på en första maj demonstration ett år gör ingen större skillnad, varken i frågan om strejkrätten eller på samhället i övrigt.

Det är kontinuerligt och hårt politiskt arbete över tid som förändrar samhället. Ibland innebär det arbetet att göra avkall på traditioner för att effektivt kunna bemöta en specifik situation. Det är en förståelse vi är glada över att Göteborgs LS delar med oss, och hoppas att de kommer fortsätta göra även framöver.

Framåt kamrater – (Autonomt aktivistnätverk i Göteborg) 

Upp