DEBATT| Imorgon kommer Vänsterpartiet i Lund rösta nej till en kommunal handlingsplan mot så kallad ”våldsbejakande extremism”. I en debattartikel på Aktuellt Fokus förklarar de anledningen. Vill man ta kampen mot radikal islamism på allvar så går det inte att stötta politiskt korrekta snömoskampanjer, det menar Lundavänsterns Abe Bergegårdh.
Kampen mot Daesh (Islamska staten) måste tas på allvar, men framförallt vara framgångsrik. Det kräver en balansgång mellan riktade hårda medel och ett effektivt förebyggande arbete som kan undergräva deras långsiktiga stöd.
Stöd det kurdiska motståndet
Vänsterpartiet menar att stödet till de kurdiska styrkorna i Norra Syrien/Västa Kurdistan måste utvecklas från svensk sida. Jonas Sjöstedt påpekade i Aktuellt den 18 november att ”det viktigaste vi kan göra nu är att stödja dem som ska slåss mot IS på marken. Jag tycker att vi ska stödja de syriska kurderna mycket mera, därför att det är de som gör jobbet på marken.” De syriska kurderna inom PYD är en av få progressiva krafter i regionen som verkligen kämpar för kvinnors rättigheter och en sekulär och demokratisk samhällsordning. Det finns alltså flera skäl att stödja dem.
Kampen på hemmaplan är också av betydelse då Daesh ständigt rekryterar nya krigare utifrån till sitt ”kalifat”. I Sverige lanseras nu olika projekt som ska hantera det här problemet, dessa är kopplade till ”Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism”: Mona Sahlin.
I Lunds kommun kommer Vänsterpartiet avvisa den ”Handlingsplan mot våldsbejakande extremism” som kommunstyrelsen snart ska besluta om. Detta av flera skäl.
Snömos de luxe
Själva begreppsanvändingen är rena snömoset. När man går igenom de olika utredningar som ligger till grund för det kommittédirektiv som den förra alliansregeringen beslutade om 2014 framgår det med all tydlighet att definitionerna av ”extremism” och ”våldsbejakande” skiftar och är uppenbart glidande och motsägelsefulla.
Vem är inte våldsbejakande?
Historikern Rasmus Fleischer kommenterade att “våldsbejakande är inget ord som platsar i seriösa diskussioner”. Jag kan bara hålla med, för vem bejakar inte våldet i några som helst sammanhang? Tvärtom så drev sex av åtta riksdagspartier rätt hårt att Sverige skulle delta i inbördeskriget i Afghanistan. Svenska soldater skulle slåss för att bygga demokrati, bekämpa terrorism, skydda kvinnor, stoppa knarket, införa mänskliga rättigheter, rusta upp landet, och Gud vet vad. Tydliga ideologiska mål som skulle införas med hjälp av våldsmakt. Kan det bli mer våldsbejakande? Och sekulära Liberaler skulle utan svårigheter kvalificera sig som politiska extremister på den afghanska landsbygden.
Antiintellektuell brygd
För att begrepp ska vara användbara i sådana här sammanhang måste de ha en hög grad av precision. De ska vara entydiga (en betydelse) och klara (tydligt avgränsade) för att vara analytiskt användbara. Både ”extremism” och ”våldsbejakande” är ingetdera, tillsammans blir det en farsartad antiintellektuell brygd.
Slog slint från början
Vad det egentligen kokas ned till är tre miljöer/rörelser som pekas ut: högerradikala, reaktionära islamister och vänsterradikala. Redan här slår det slint, när man buntar ihop tre oförenliga ideologiska strömningar och försöker hitta gemensamma beröringspunkter. Terroristforskaren Magnus Norell menar i en intervju i Axess den 18 november 2015 att ”man körde fel direkt” och ”varenda forskare kan tala om att det är rätt stor skillnad” på dessa rörelser.
Är fascister och antifascister samma sak?
Att bunta ihop fullblodsnazister som åker till Ukraina och slåss tillsammans med folkmordsvurmarna i Högra sektorn, IS-jihadister som kastar ut homosexuella från torn i Syrien och organisationen Allt åt alla som under flera års tid arbetat tillsammans med de boende på Norra Fäladen för att stoppa bebyggelsen av Borgareparken är närmast surrealistiskt. Desperationen att finna anknytningar mellan dessa rörelser visade sig under Folk och Försvar, där Mona Sahlin den 11 januari konstaterade att en annan sak som förenade dem var synen på judar. Man häpnar.
Ska lärare vara åsiktspoliser?
En kritik som flera statsvetare och sociologer lyfte fram på DN De¬batt (140505) var att själva ingången om att det var unga personer som var ”allmänt vilsna” och socialt marginaliserade som drog sig till ”våldsbejakande extremistmiljöer” inte hade något stöd i forskningen. De påpekade vidare att lärare och fritidspedagoger riskerar att bli åsiktspoliser vars övervakning kan få motsatt effekt: ”Om en ung människa tidigt i sitt politiska engagemang upplever sig aktivt motarbetad av skola eller socialtjänst som samarbetar med säkerhetspolisen, riskerar detta också att bekräfta de mer radikala gruppernas världsbild av en stat som ägnar sig åt åsiktskontroll.”
Breivik var ingen förvirrad tonåring
Historikern Helene Lööw som är specialiserad på högerradikala grupper instämmer i kritiken, och finner det ”obegripligt” att enbart rikta in sig på unga. Hon och Daniel Poohl, chefredaktör på Expo, skriver på DN Debatt (131215) att ”utbildningsmaterialet bygger på förlegade stereotyper av hur och vilka som blir en del av politiskt våldsbejakande grupper”. De kritiserar vidare föreställningen att ideologi inte har någon större betydelse för de som engagerar sig och påpekar att Anders Breivik knappast var någon ”förvirrad tonåring”. De fortsätter: ”Behandlingsmetoderna som föreslås liknar, eller är exakt desamma, som finns inom socialtjänstens övriga arbete. Det är metoder som tar sin utgångspunkt i att den enskilde klienten har en probleminsikt rörande sitt missbruk, bristande impulskontroll eller övervikt. Dessa överförs tämligen okritiskt till att nu också omfatta presumtiva terrorister.”
Sammantaget har kritiken var förödande från forskarhåll och Magnus Norell sammanfattar det hela som ”ett självmål av stora mått”.
Riskerar att bli ett fiasko
Tyvärr riskerar det hela att bli ett fiasko när man låter Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism dominera ingången. Hela projektet med Mona Sahlin i spetsen är oseriöst, med en tydligt politiserad och ovetenskaplig ingång. Den radikala islamismen måste tas på allvar, och det kräver åtgärder som är specifika för just denna politiska rörelse.
Abe Bergegårdh – Vänsterpartiet
debatt@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar