Anna Kinberg Batra: Länge leve bankregimen

EKONOMI     Betänkandet för utredningen “Statens roll på betalningsmarknaden” är här. Utredningen utmärker sig då utredaren, Anna Kinberg Batra, inte ens försöker ge sken av att representera staten och skattebetalarnas intresse Likt en systemförvaltare har hon i tre år förhalat beslutet om en e-krona och nu lämpat över sitt egentliga uppdrag till Riksbanken.

Riksbankens möjligheter att utfärda digitala pengar som skulle stärka statens maktposition har blivit undanskuffad av en utredare som visar förakt gentemot staten, bara ägnar sig åt kosmetikan och lämnar den skeva maktfördelningen mellan staten och affärsbankerna oförändrad. Detta är ett rävspel som spelar affärsbankerna i händerna och tillåter dem att fortsätta åtnjuta en orubbad maktposition som de verkliga regenterna över landets valuta, svenska kronan, och staten förblir underordnad.

Folket ska betala

Utredaren Anna Kinberg Batra uppmanar inte till någon systemförändring som kan bidra till att svenska kronans ställning stärks och att kontanthanteringen i landet ökar. På fredagens pressträff blottade utredaren klart och tydligt sin begränsade syn på staten och medborgarens roll i samhället. Synsättet som appliceras är ett där medborgaren bara är en simpel konsument som måste betala sin väg fram på en marknad som kontrolleras av affärsbankerna och de finansiella mellanhänderna. Utredaren anser att befolkningen inte bara ska betala för att befinna sig på den artificiellt skapade betalningsmarknaden, utan även för att hålla och transferera penningar sinsemellan. Helt enkelt anser Anna Kinberg Batra att man ska betala för betalningar. Statens enda roll är enligt hennes framställande att se till säkerheten mellan transaktioner; den IT-relaterade samt någon form av minimal infrastrukturell säkerhet som är diffus eftersom det är privata aktörer som äger betalningsinfrastrukturen och det är de som åtnjuter att tjäna pengar på pengar.

Mer ideologisk styrning

Under fredagsförmiddagen stod det klart att statens roll i bankregimen är att stå för bankernas risktagande och skydda deras egentillverkade betalningsmedel, inte som flertalet tror styra svensk ekonomis riktning och ge ut statliga pengar, utan detta ska staten lämna till marknaden. Efter att Anna Kinberg Batra lämnat över betänkandet till regeringen höll hon inte tillbaka sina intentioner, hon poängterade ”statens ansvar är att se till att marknaden är fri”, samtidigt som hon på vilseledande sätt hävdade att staten i framtiden kommer ta ett större ansvar. Detta visade sig under pressträffen vara en ordlek. För att förstå varför allt prat om ansvar är uddlöst måste vi sätta oss in i hur det nuvarande penningsystemet fungerar. Landets centralbank sitter under de rådande maktförhållandena i baksätet och låter affärsbankerna styra från förarsätet, genom att dessa utfärdar vårt allmänna betalningsmedel. Utredaren utelämnar alla former av diskussioner om huruvida detta är gynnsamt för samhällsekonomin.

Namnet som utredningen döpts till, ”Statens roll på betalningsmarknaden” och dess smeknamn “Betalningsutredningen”, gör det underförstått att staten ska vara underkastad, men framförallt har utredningens bredd varit stympad från start på grund av den förra regeringens snäva direktiv, lika mycket som valet av utredare och dennes kopplingar inom näringslivet. Det går att se en uppenbar baksida av att ha en särskild utredare istället för en parlamentarisk kommitté, vilken hade haft färre skäl till att bevara status quo och dessutom givit ett sundhetstecken åt svensk demokratis tillstånd.

Det har inte kunnat undgå många att den utvalda utredaren Anna Kinberg Batra har en uppseendeväckande marknadsliberal inställning till statens omfång. Hon har erkänt att hon uppskattar svängdörren mellan privat sektor och staten, i vilken hon själv inte har några problem att vandra igenom. En regering måste alltid försäkra sig om att en opartisk representant styr och ställer över en SOU, att denne värnar statens intresse gällande ett uppdrag som har med statens självaste maktutövning gentemot de vinstdrivande aktörerna i samhället att göra. Detta är centralt att säkerställa. Många kan nog enas om att utan ett statligt tjänstemannaansvar kan en sådan här utredning innebära en dödsstöt för staten och den svenska kronan, vår valutas fortlevnad. I regeringens skrivelse stod det nämligen att denna utredning skulle se över behovet av digitala statliga pengar. Denna uppmaning har utredaren inte utvecklat utan bara kastat tillbaka till den oberoende Riksbanken som sedan flera år tillbaka vädjat till regeringen att agera skyndsamt när det kommer till att just lagstifta om e-kronan. Detta måste vara bland det mer förkastliga en utredare kan göra, att vara en bromskloss som slösar dyrbar tid. Samtidigt applåderas det givetvis av affärsbankerna som fortsatt kan åtnjuta sitt mäktiga och ojämförbara maktprivilegium.

Den som inte förstår skillnaden mellan privat utgivna pengar och statligt utgivna pengar kan ha svårt att förstå hur betydelsefullt det skulle vara om vår stat, i form av Riksbanken, utfärdar digitala pengar, vilka skulle kallas för e-kronor. Storbankerna har idag en monopolställning på penningskapandet då det är deras betalningsmedel, digitala affärsbankspengar, som landets penningmängd består av. Detta har underminerat Riksbankens ställning och haft avsevärda konsekvenser på samhällsekonomin. Det finns historiska exempel på hemmaplan men även från flertalet andra länder där utlåning av privata kreditgivare urartat och medfört att ekonomin pumpats upp på steroider. Vilket i sin tur lett till kraschlandningar med förödande konsekvenser som utbredd arbetslöshet och fattigdom.

Novemberrevolutionen

När kreditavregleringen genomfördes 1985 talade man om att Socialdemokraterna hade givit upp sin sista bastion till marknadskrafterna. Penningväsendet skulle de nästkommande decennierna transformeras i takt med digitalisering och marknadsstyrning. Benämningen bastion är i sig talande för hur betydelsefullt detta maktskifte var för statsmakterna. Det som skedde var en övergång till att låta vinstmaximerande företag utfärda det allmänna betalningsmedlet vid sin kreditgivning, utan någon större reglering med kapitaltäckningskrav eller intervention. Ingen kunde betvivla att detta skulle påverka penningens värde, att lämna bort styrningen över allokeringen av pengar. I samband med pensionsreformen på 90-talet blev detta en oerhört lukrativ period för affärsbanker och finansiella mellanhänder. Ingenting stoppade flödet av krediter till finansiell spekulation. Med andra ord skulle pengar hamna i den delen av ekonomin som bankanställda ansåg profitabelt. I backspegeln har detta uppenbarligen varit både grogrund för en bostadsbubbla i vårt land och skapat sådana egennyttiga makthavare som den skara Anna Kinberg Batra tillhör. De är avskärmade från konsekvenser och eftersom Riksbanken agerar beskyddare av affärsbankernas verksamhet, kan spelet fortgå men inte utan att det privata skuldberget växt till sig som en rullande snöboll. Med andra ord ett växande problem som skjutits in i framtiden.

Betänkandet för “Statens roll på betalningsmarknaden” är en lunta som hör hemma på historiens soptipp. I sin utformning har den skymfat allt som skulle kunna vara allmännyttigt och tagit för givet att befolkningen godtar privatiseringen av penningen, som bara kan leda till en ökad skuldsättning för framtida generationer. Det måste vara skrämmande för landets befolkning att statens utredningsorgan ännu en gång inte lyckats producera en samhällsnyttig rapport som leder till nödvändiga reformer. Hoppet vilar i denna stund enbart i att ett upprop skapas som gör gällande att penningväsendet skyndsamt måste demokratiseras, och en medföljande namninsamling till en folkomröstning. Folkviljan måste få bestämma om staten eller vinstmaximerande företag ska styra över penningen, inte en enskild persons utlåtande.

Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfokus.se