Aktuellt Fokus

KRÖNIKA

Arbetarklassens viktigaste erfarenhet: alltid rätt att göra uppror

Lenin. Bild: Wikimedia Commons

OKTOBERREVOLUTIONEN Hur börjar man när man ombeds skriva en krönika om en av världshistoriens mest betydande och avgörande ögonblick? Kanske inte så här, genom att inleda med att beklaga sig över ett nästan hopplöst uppdrag. Men alla andra inledningar skulle bli svulstiga, töntiga och lätt skitnödiga. Låt oss bara konstatera att det idag är 100 år sedan oktoberrevolutionen inleddes i Sant Petersburg. Lenins bolsjeviker tog makten efter att den misslyckade folkliga resningen under mensjevikerna hade bevisat sig oduglig att leverera resultat.

Det finns lika många ingångar på att diskutera den ryska revolutionen som det finns människor. Kommunister har olika tolkningar och tankar, socialister ytterligare andra, syndikalister och anarkister har säkert en annan uppfattning, liberaler och borgare definitivt en tredje. Den stora frågan är naturligtvis huruvida ryska revolutionen, oktoberrevolutionen, var något bra eller dåligt. I grunden är det märkligt att hävda att det är något dåligt att störta en förtryckarregim som tsardömet var. Men, invänder då många, blev inte Sovjetunionen precis samma sak, en förtryckarregim som i arbetarklassens namn lät ledningen sko sig på flertalets bekostnad? Jo, så är det såklart. Å andra sidan måste man i grunden skilja på intention och utfall. Utfallet, vilket mången gammal Moskvakommunist kommer vilja hänga mig för att jag hävdar, var katastrofalt: diktatur, förtryck och statskapitalism.

Samtidigt vet vi att den rådande statskapitalismen i Ryssland får många ryssar att längta tillbaka till Sovjettiden. En tid då det åtminstone var tydligare vem man inte skulle tjafsa med och då det åtminstone fanns en tillstymmelse till offentlig välfärd. Sovjetunionens sönderfall var absolut värst för arbetarklassen. För Sveriges del tvingade hotet om en stundande revolution även här fram demokratiska reformer, som allmän rösträtt.

Den ryska revolutionen är också arbetarklassens kanske i särklass viktigaste erfarenhet. Den är erfarenheten om att samhället faktiskt går att förändra och att det går att resa sig mot orättfärdiga regimer och göra motstånd, förändra samhället till något man tror är bättre. Det är svårt att inte få uppfattningen att vänstern idag har tappat den kompass som säger vad som är målet, vad det bättre samhället är. För inte fan är det lite högre skatter och lite bättre välfärd, det är såklart steg i rätt riktning men det är inte målet. Men ibland känns det som att de tillåtits att bli målet, reformerna och ettörespolitiken. Det gör åtminstone undertecknad orolig. I Ryssland visste man vad som var målet, v som var vägen dit och sedan gick det åt helvete. Ingen skugga över SUKP:s första centralkommitté för den sakens skull, däremot över Stalin under hans paranoida period, över avstaliniseringsprocessen och införandet av den råbarkade statskapitalismen.

Man ska tjäna folket, inte göra folket till tjänare. Det är två helt olika saker. Och kanske också den viktigaste lärdomen av ryska revolutionen. Eller nej förresten, den viktigaste lärdomen är naturligtvis att det alltid är rätt att göra uppror. Och kanske det faktum att en stark stat är en klassmakt som blir vad den används till. För nog vred sig kamrat Lenin i sitt mausoleum när han såg hur hans eget parti plågade det folk han hade ägnat sitt liv åt att tjäna. Och nej, den här slutklämmen innebär inte att socialdemokratin var den rätta vägen att gå. Den innebär bara, återigen, att det är rätt att göra uppror. Speciellt mot falska auktoriteter. Oavsett om de kallar sig kommunister, sossar eller liberaler.

 

Jonas Lundgren
redaktionen@aktuelltfokus.se

 

För mer utförlig läsning i ämnet rekommenderar jag min vän Benny Anderssons viktiga artikel i Flamman för några veckor sedan: Ett år – två revolutioner. Jag vill också tipsa om läsning av senaste numret av tidskriften Clarté på samma tema och med titeln Hundraåringen som försvann.

Upp