KRÖNIKA

Arbetsmaskin sökes

thumb
KRÖNIKA | Jag är i den åldern då jag relativt nyligen har konfronterats med samhällsklimatets verklighet, som jag visserligen var högst medveten om förut, men som aldrig har legat så nära inpå skinnet som den gör nu. Jag är yrkesutbildad i ett bristyrke som jag känner att jag kan leverera inom. Förståelsen för arbetsmomenten, helheten och det noggranna utförandet sitter i märgen. Men det är inte det som gör en anställningsbar i första hand.

På en väldigt tidig praktikperiod så fick jag höra att en duktig markanläggare jobbar fort. Desto fortare du kan utföra ett arbete, desto mer lönsam är du för företaget. Jag förstod den logiken, då branschens ekonomiska marginaler är grovt åtstramade av entreprenadkedjor och lönekonkurrens. Survival of the fittest. Men då var det faktumet inte avgörande för min livssituation – det är det nu.

Stressen, ångesten och den hårdnackade attityden man måste ha för att hantera det har börjat prägla mig. Att du är noggrann och har stor kärlek och respekt för det du gör – det gör dig inte till en duktig yrkesarbetare. Åtminstone inte i näringslivets ögon. Effektivitet, snabbhet och lydighet – det gör dig lönsam. Förmågan att hitta kryphål i utförandet gällande arbetets kvalité för att inte slösa med dyrbar tid, att stå med mössan i handen när chefen beordrar övertid under former som bryter mot arbetsrättsnormer – sådant är guld för den som tjänar pengar på oss.
Samtidigt så märker man en tydlig delning mellan knegare i branschen med olika anställningsvillkor. De militanta proletärerna hittar man på de stora, rikskända företagen, med fast anställning. På den andra halvan av branschen, nere i småföretagen, hittar man prekariatet – tillika dem som aldrig skulle tänka tanken att organisera sig fackligt. De flesta har redan anammat den prekära livssituationen och gjort det till ett sätt att leva. Det är inte ovanligt att folk tar steget ännu längre, greppar tag i en F-skattesedel och kör ensamma. För det är ändå snarlikt mot att gå som säsongsanställd år efter år.

Som syndikalist så är jag ändå övertygad om att man måste anpassa sin kamp för att ta kontrollen över sitt liv till att utgå ifrån ens egna villkor. Allt annat blir rotlös program- och manifeststyrd verksamhet som varken gynnar en själv eller ens kamrater, både på kort och lång sikt. Den fackliga kampen slinker dock väldigt lätt över till att handla om att kämpa till sig privilegier för sig själv och sina arbetskamrater, för att sedan försvara dem med näbbar och klor. Det är lätt att det stannar där, om man inte är jävligt inbiten i klasskampsteori och har de långsiktiga strategierna ständigt närvarande i bakhuvudet.

Samtidigt så slinker den autonoma kampen lätt över till att handla om meningslösa aktioner och kompisgängsaktivism. Här finns det å andra sidan stort utrymme för studier och utveckling av meningsfulla teorier och praktiker. Vilken väg jag huvudsakligen tar låter jag ödet avgöra. Men det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra.

Emil Tholander
redaktionen@aktuelltfokus.se

1 kommentar

1 kommentar

  1. Amna

    2015-05-17 den 11:54

    Kan bara hålla med dig.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Upp