En ny tid med en gammal Björn Söder

I efterdyningarna av partiledardebatten i söndags konstaterade den ständigt twittrande SD-toppen Björn Söder att kulturkriget minsann har börjat. ”Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott”, hojtade Söder. Det fick mig att en än gång fundera på varför det blev så här.

Sommaren 2002 skickades jag ut på mitt då första uppdrag för Expo (som sen i flera år skulle bli min arbetsgivare och identitet). Det hade kommit till den då lilla, till stora delar ideellt drivna, tidningens kännedom att SD skulle dela flygblad i Båstad, i norra Skåne.

Mitt uppdrag var enkelt. Jag skulle ta emot ett flygblad och fråga varför jag inte fått ett informationspaket som jag beställt. Jag skulle också ställa lite frågor om vad som var skillnaden med SD och det då relativt nybildade utbrytarpartiet Nationaldemokraterna.

Det här var väl något slags test från Expos sida, tänkte jag och tog tåget från Kungsbacka ner till Båstad. Jag var 18 år då.

Det regnade den dagen. Utanför en matbutik stod jag och låtsades vänta på någon. Ur en liten bil kom fyra sverigedemokrater. En äldre man, sedermera kommunpolitiker i Kävlinge, och tre yngre killar. En av dom var Björn Söder.

Han visste jag vem han var. Han var redan då högprofilerad SD-politiker och satt på ett av partiets åtta kommunala mandat som man erhöll i valet 1998.

Då, några månader innan valet, vädrade partiet morgonluft. Man hade kommit in i kyrkomötet (lite slarvigt beskrivet som Svenska Kyrkans riksdag 2001), i Frankrike hade Front Nationals ledare Jean-Marie Le Pen kommit tvåa i presidentvalet och över sundet hade Danskt folkparti vunnit stora framgångar.

Samtidigt hade det efter USA:s krig mot Afghanistan allt mer blivit vanligt, långt utanför de högerextrema ekokamrarna, med konspirationsteorier och kollektivt skuldbeläggande av muslimer.

Mitt samtal med Söder blev kort. Mest för att jag var så nervös. Jag minns att han sa att jag skulle ringa partiets kansli och att någon större skillnad politiskt fanns det inte med Nationaldemokraterna. Det var några galningar som försökt ta över partiet som man uteslutit.

Ett par månader senare var SD det största partiet utanför riksdagen och resten är en rätt mörk historia som vi nog, dess värre, inte ens har upplevt det värsta av än.

Det var i alla fall enda gången jag pratade med Björn Söder. När jag som ”kom ut” som expoit fick jag smaka på Söders konstanta passivt aggressiva bojkott av Expo. Och han har varit konsekvent. Det måste jag ge honom. Medan andra ledande SD:are genom åren ena dagen har kallat mig vänsterextrem våldsverkare så har dom, lite senare på dagen, inte varit sena med att vilja dricka rikligt med sprit och det ena å det andra med undertecknad.

Men det är en annan historia. Som mycket möjligt kommer skildras i nästa kortroman. Vi får se.

Hur som helst. När sådana här utspel från Söder kommer, idag med betydligt större makt än 2002, hänfaller jag ofta till ett bittert ”Vad var det jag sa?”. Jag insåg redan i tonåren att det var åt det här hållet det skulle barka och ägnade några decennier åt att ropa på vargen.
Det vill säga varna för utvecklingen.

Nu när vargen är här känns det rätt menings och verkningslöst att göra det. Fokus ligger snarare på att hjälpa dom som på riktigt hotas för sitt liv av utvecklingen. Och inte minst hjälpa dom som har tröttnat på att vara vargar.

För tro mig. De är många.

Alex Bengtsson

Alex Bengtsson, arbetar till vardags med boendestöd och kriminalvård samt studerar vid teologiska institutionen i Uppsala. Bengtsson har bakgrund som bland annat utbildningschef på Stiftelsen Expo och som grundare av Förbundet Tillsammansskapet. Förra året gav han ut kortromanen ”Efter meningen med livet” som bland annat skildrar hans tidigare liv som aktiv alkoholist och narkoman inom den svenska vänstern.