KULTUR | Angela Davis självbiografi är en resa in i 1970-talets politiska USA, men den handlar kanske främst om rasismens brutalitet. Under hennes uppväxt i Alabama kallades kvarteret för ”Dynamitbacken” därför att vita husägare helt enkelt sprängde husen för de svarta som hade flyttat in på vitt territorium.Den lokale polischefen rapporterade om inflyttningen och sade sen att blod skulle flyta samma natt. Och det gjorde det.
Det jag hade sett som ett personlig hat, en oförklarlig vägran hos de vita i Södern att se sina egna känslor i vitögat och en envis vilja hos de svarta att underkasta sig, såg jag ni som en oundviklig konsekvens av ett hänsynslöst system som bevarade sig själv genom att så oenighet, konkurrens och förtryck mellan olika grupper. Vinst var lösenordet, det var det som var det eviga kalla motivet till de handlingar, det förakt och den förtvivlan jag sett.
Davis politiska utveckling, via Kommunistiska Manifestet, algeriska arbetarkaféer i Paris och festival i Helsingfors är mycket intressant att följa. Medan hon läser filosofi för Herbert Marcuse så tar kampen fart på hemmaplan och hon är snart på väg tillbaka igen.
Förutom kampen mot rasismen, så är det också tjafs med svarta nationalister – inte minst när det gäller synen på kvinnans roll. Svarta Pantrarna dömer också ut marxismen eftersom Marx var vit, och namnet Svarta Pantrarna hamnar i handgriplig varumärkesstrid.
En stor del av boken handlar om att Angela Davis blir gripen och anklagad för mord, kidnappning och konspiration. Det är peppande att se hur stort stödet ändå var, till och med plitarna på fängelset förklarade att de stödde Davis. Fångarna knyter nävarna i luften, även fast Davis isolerats därför att ”många inte gillar kommunister”. Stödets omfattning och självklarheten i insikten att man inte har någon chans i rätten utan en högljudd kampanj på gatorna är peppande. Samma sak gäller förstås idag också, juridik är extremt beroende av socialt sammanhang.
Trots den hårda repressionen, fängslanden och ihjälskjutningar så får läsaren hela tiden känslan av att det är rörelsen som sätter agendan – och att det etablerade samhället är livrädda för det här. Och det tog tid för staten att neutralisera rörelserna som var starka under 1970-talet.
Betyg: Fem lektioner hos Frankfurtskolan av fem möjliga
Text: Sverige.pk
Lämna en kommentar