Kontakta oss

KRÖNIKA

Därför är nationaldagen lika falskklingande som Dogge Doggelito

Publicerat

den



KRÖNIKA| Äntligen är Sveriges nationaldag här. och som vi har längtat! Likt en enorm folkfest firas denna storslagna dag från Norrbotten till Skåne. Eller inte. I ärlighetens namn är den så kallade nationaldagen ungefär lika spännande som Kristi himmelsfärdsdag. Det är inget fett betyg om man säger som så. De enda som tycks fira är landets konservativa nationalister och nyanlända invandrare.

När jag var en liten påg hette det inte ens nationaldagen. Då hette det ”Svenska flaggans dag”. Ändringen kom först 1983. Det politiska beslutet att göra nationaldagen till en helgdag möttes av stort motstånd från högern med Svenskt Näringsliv i spetsen. Motståndet tog inte hänsyn till vare sig svenska folket, den svenska kulturen eller till Sveriges historia. Huvudargumentet var att högern ansåg att landets arbetsköpare skulle drabbas negativt om arbetarklassen tilläts vila ytterligare en dag om året.

I början av 2000-talet kom riksdagens intelligentia fram till att annandag pingst kunde ersätta 6 juni som helgdag. Med tanke på att annandag pingst alltid inträffar på en måndag innebar förslaget att arbetarklassen skulle dra det kortaste strået. Med andra ord har den här krystade dagen tillkommit på arbetarnas bekostnad – samtidigt som den konservativa nationalismen har jublat.

2005 blev förslaget en realitet och sedan dess är 6 juni en helgdag då kommunpolitikerna försöker överträffa varandra med att vara så tråkiga som möjligt. Vilket inte är så konstigt med tanke på att hela dagen är ett politikerprojekt från ovan. Tal om Gustav Vasa och regeringsformen från 1809 är ungefär lika roligt som det låter och tyvärr hjälper inte de krystade ceremonierna ett dugg.

Det här är inte svenskarnas dag. Det här är politikernas lilla jippodag. En dag utan folklig förankring och som svenskarna mest använder som en ursäkt för att grilla. Man kan ju tycka att det vore på sin plats för politikerna att erkänna floppen. Men att politikerklassen skulle börja erkänna fel och brister är ungefär lika troligt som att Vänsterpartiet skulle ställa sig mot marknadsekonomin. Inte så värst troligt det vill säga.

Jag kan förstå de som använder 6 juni som en ursäkt för att grilla. Det är ju gott med grillat. Själv ska jag slänga ihop ett par vildsvinsburgare på grillen som ska serveras med potatisklyftor och kanderad lök. Av någon anledning känns det lite bättre än att fira 1809 och 1976 års regeringsform. Ärligt talat, vad tänkte politikerklassen när de utsåg 6 juni till Sveriges nationaldag?

Svenskarnas riktiga nationaldag har aldrig varit 6 juni och den kommer inte bli det heller. Anledningen är enkel. Svenskarna har ingen anledning att fira hur systemets regeringsform ser ut. Det finns ingen anledning för svenskarna att känna sympati med den adel som har förtryck deras förfäder. Ej heller finns det någon anledning för svenskarna att fira sveket mot arbetarklassen i samband med Saltsjöbadsavtalet 1938. Det är helt enkelt inte folkets dag.

Folkets dag, det vill säga den riktiga nationaldagen kommer först om ett par veckor. Då är det nämligen dags för den längsta dagen på året. En dag som anses vara lika svensk som knäckebröd, dalkullor och kebabpizza på nyårsdag. En magisk dag. Från Norrbotten till Skåne är det folkfest i vart och vartannat grannskap. Man träffar släkt och vänner, äter god mat och gläds i varandras sällskap. Midsommarstången, nypotatisen, lekarna med barnen och blommorna under kudden. En dag av inkludering och gemenskap.

Ju mer jag tänker efter desto mer logiskt blir det. Maktens nationaldag, den 6 juni är ungefär lika falskklingande som Dogge Doggelito. Hade politikerna haft lite anständighet så borde de flytta denna dag till folkets riktiga nationaldag istället, det vill säga midsommar.

Kim Fredriksson
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se