DEBATT| Aktuellt Fokus-medarbetaren, bygg- och anläggningsarbetaren tillika aktivisten Emil Tholander skriver om arbetsköparkonflikten på Ingeborgs Bageri i Linköping. En konflikt som engagerade liberala marknadsivrare land och rike runt mot en ensam lokal fackklubb. Tholander menar att vi måste se konflikterna utifrån arbetarnas perspektiv men även att vi måste tala om den liberala hegemonin.
Den heliga rätten att starta företag går före alla andras grundläggande trygghet
Tisdagen den 14 mars, sade Ingeborgs Bageri upp sin fackligt anslutna anställda, som en följd av att denne krävt kollektivavtal. Enligt arbetsköparna själva, Kabes AB, så är det inget straff för konflikten som uppstod, utan att de är illa tvungna utav ekonomiska skäl. Detta vill de bevisa genom en revisionsrapport över företagets ekonomi, som de har anlitat en företagskonsult till att genomföra. Jag undrar om kostnaden för konsultens tjänst framgår i dess egna rapport, för det hade företaget uppenbarligen råd med.
Visserligen så startade de en insamling som lyckades skramla ihop hela 20 000 kronor, men dessa pengar har uppenbarligen gått till att envist hävda sin egen heliga rätt att driva ett eget litet bageri, i mysig småföretagaranda, istället för att kompensera den anställde eller för all del göra långsiktiga investeringar som kunde ha gjort situationen mer hållbar – vem vet?
När nyheten om blockaden först nådde allmänheten i mitten av mars så möttes det av den inte helt oväntade kommentarsfält-mobben, och det dröjde inte många dagar innan borgerliga kolumner, debattsidor och krönikor fyllde på med mer fackfientlig retorik. Jag var själv på plats utanför bageriet vid flera tillfällen för att prata med blockadvakterna, och av dem fick jag höra att responsen från kunderna i det stora hela var positiv, men att många högljudda fnysningar och arga miner även mötte dem. De hade haft en del intressanta diskussioner med ett fåtal vältaliga personer, men de blev oftast bemötta av nedlåtande personangrepp och kommentarer av folk som sympatiserade med arbetsköparna.
Vi måste i detta sammanhang prata om den liberala hegemonin som genomsyrar samhället. Det verkar finnas en närmast religiös tilltro till rätten att starta och driva egen verksamhet. Politikerna pratar om hur de kommer rädda den ständigt krisande marknadsekonomin och på vardaglig nivå romantiseras den passionerade, lokalt förankrade småföretagaren, som äger sitt eget lilla och anspråkslösa bröd, till skillnad från finansmogulernas industriimperium. En sockerbagare, han bor i staden, han bryter ned arbetsmarknadens trygghet, mest hela dagen. Att folk har väldigt grundläggande och anspråkslösa krav på ett tryggt och värdigt liv – det tycks vara en bortglömd idé. Om inte annat så ska det inte vara en garanti, man ska bannemig slita för det, om det så ska betyda att man måste handla med andras arbetskraft – med den säkra livssituationen hängande på en skör tråd.
Med detta vill jag säga att det inte är fackens och de anställdas krav på kollektivavtal som är problemet på arbetsmarknaden, det är den oinskränkta tron på småföretagen som någonting sunt för ekonomin. Sanningen är att den inte ens tjänar på det själv, det är inte sällan småföretagare får slita dag och natt för ännu mindre brödsmulor än om de vore anställda med en fast uppsättning av trygghetsincitament. Till och med arbetsköparorganisationerna har gått med på att det inte ska råda osund, villkorsbaserad konkurrens. Med det sagt vill jag ge all heder åt Livsmedelsförbundet, som fortfarande har stake nog att dra på sig västarna och ge sig ut på gatan, för att stå upp för en arbetsmarknadstrygghet på nedgång.
Om inte Kabes AB kan vara med och ta ansvar för en trygg helhet på arbetsmarknaden, så bör de inte driva ett företag heller. Någonstans måste man dra en gräns mellan den liberala hegemonins önskan om allas ovillkorliga rätt att starta företag, och människors rätt till en säker livssituation och en bra framtid.
Emil Tholander
emil.tholander@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar