Det behövs inga nya lagar mot nazisterna – polisen behöver bara göra sitt jobb

LEDARE Slagorden ekade, hundratals bar bilder på den nazistiska krigsförbrytaren Rudolf Hess, ledarna för dåtidens största nazistorganisation – Nationalsocialistisk Front – höll tal. Jag var bara 15-år gammal och det var min första demonstration någonsin.

Från arrangörernas sida ville man samlas i centrala Trollhättan och marschera genom stan, vilket polisen initialt även gav dem tillstånd till. Men sen hände något. Via medierna fick polismyndigheten reda på att delarrangörerna hade kopplingar till grovt brottsbelastade nazister, däribland bankrånare, med det uttalade målet att genomföra väpnad revolution.

Efter massmediedebatten drog polisen in marschtillståndet, förmodligen för att man förstod att 500 militanta nazister samlade på ett och samma ställe utgjorde ett hot mot allmänheten. Trots det lyckades myndigheten ändå följa grundlagen genom att garantera demonstrationsrätten för nazisterna. Egentligen var det rätt enkelt, demonstrationsrätten innebär inte att människor kan ta sig rätten att börja demonstrera hur, var och när som helst. Finns det skäl att flytta på en demonstration så har polismyndigheten all rätt i världen att göra det. Vilket man också gjorde i Trollhättan 1995.  Sagt och gjort: polisen utfärdade tillstånd för ett stillastående möte vid Trollhättans järnvägsstation. När dagen kom var hela området omringat av kravallpoliser och polisbussar. Mötet hölls på en gammal lastkaj på baksidan av stationen och polisen gick in med hundar och batonger när de nationella ändå försökte ge sig på en gående demonstration.

Åren därpå blev jag mer och mer aktiv. Det politiska engagemanget ledde till ett stort kontaktnät med likasinnade över hela Skandinavien och övriga Europa. Jag hade en talang för att organisera och övertyga människor. Till slut började jag organisera egna demonstrationer och torgmöten runtomkring i landet. 2012 lämnade jag den högerextrema miljön bakom mig. Sedan dess har jag fortsatt bevaka miljön utifrån och far även omkring och föreläser om mina erfarenheter.

Exemplet från Trollhättan är inte unikt. Det var mer regel än undantag att polisen satte ner foten mot högerextremisterna. Så såg det ut under rätt lång tid.

Det mest kända fallet borde vara Lundapolisen som mellan 1993-2008 konsekvent vägrade att utfärda tillstånd för högerextrema 30 novemberdemonstrationer.

2003: Polisen i Växjö hade beviljat tillstånd för Nationalsocialistisk Front att marschera mot en planerad moské i staden. När det var dags var där så pass många antirasister i området att polisen inte kunde garantera nazisternas säkerhet varpå nazisterna fick hålla sin demonstration på en öde skolgård.

2004: Nationaldemokraterna hade planerat att genomföra en gående manifestation genom centrala Göteborg. Partiet hade begärt att demonstrera från Kungsportsavenyn till Götaplatsen och tillbaka. En begäran som avslogs av polisen med hänvisning till den allmänna ordningen. Nationaldemokraterna fick nöja sig med ett stillastående möte på Norra Hamngatan.

Ungefär liknande agerande var vardagsmat för oss som var aktiva på den tiden. Demonstrationer slogs sönder, vit makt-konserter bröts upp, jag minns till och med hur privata lokaluthyrare hörde av sig och avbokade planerade möten efter samtal från polisen. Det var helt enkelt svårt att vara högerextremist då. Nu är det inte lika svårt längre. Mycket tack vare polisen.

Precis som på 1990-talet marscherar högerextrema på våra gator igen. Just nu har några av landets mest militanta nazister precis manifesterat under Almedalsveckan. Och det blev våldsamt.

När polisen utfärdade tillståndet tyckte de att det var en bra idé att placera dem precis bredvid RFSL ungdom. Vilket ledde till att RFSL ungdom fick ställa in sina planerade aktiviteter av säkerhetsskäl. Polisen försvarar sitt agerande genom att hänvisa till demonstrationsrätten och grundlagen. Det vill säga exakt samma demonstrationsrätt och samma lag som deras kollegor hänvisade till när de hindrade nazisterna på 1990-talet.

När jag tittar på hur utvecklingen har sett ut från 1990-talet, då jag själv gick in i miljön, så ser jag en totalförändring när det gäller hur polisen väljer att agera mot den våldsamma organiserade högerextremismen. Förändringen började sakta men säkert komma i mitten av 00-talet. Som organisatör kände jag hur det plötsligt blev mycket lättare att organisera. Exakt vad som skedde och ledde till denna utveckling är svårt att säga men en förklaring är Alliansens valseger 2006. Två år efter att Alliansen vann valet togs en formulering bort i högerregeringens regleringsbrev till rikspolisstyrelsen. I regleringsbrevet, som i verkligheten är regeringens direktiv till polisen, stod det att polisen skulle prioritera kampen mot hatbrott. Den meningen ströks alltså av alliansregeringen.

Tio år efter att högern gjorde det lättare för högerextremister lever vi i ett samhälle där polisen ger nazister tillstånd att demonstrera utanför synagogor, placerar dem bredvid hotade HBTQ-ungdomar och låter dem genomföra provokativa marscher genom arbetarkommuner på arbetarrörelsens dag. Skillnaden är total. Hur utvecklingen riskerar att se ut om Sverigedemokraterna hamnar i regering och förändrar Sverige till en polisstat vågar jag inte ens tänka på.

Sedan Almedalsveckan avslutades har vi fått se politiker tävla i vem som kan vara mest reaktionär. Krav på grundlagsändringar har gjorts. Politiker har även propagerat för nya lagar och mer fritt spelrum för polisen. Varför man gör dessa utspel har jag svårt att förstå. Det vore ju faktiskt bättre om polismyndigheten bara utgår från den befintliga lagtexten, som man gjorde förr det vill säga.

Kim Fredriksson
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se