KRÖNIKA| När jag blickar tillbaka på min skolgång så är det med blandade känslor. I perioder har jag varit en högpresterande elev med mycket bra betyg, andra perioder har lärare täckt upp för min betydande frånvaro för att jag inte skulle förlora studiebidraget.
Hur väl jag presterade stod i linje med hur lärarna bemötte mig och min skiftande lust att lära. Om de engagerade sig i mig så engagerade jag mig i deras ämnen. De flesta lyckades med bedriften att fånga min uppmärksamhet, och jag beundrar idag deras förmåga att kvarhålla mitt och mina klasskamraters intresse för så många olika ämnen. När jag blickar tillbaka så ser jag det enbart från mitt perspektiv som elev.
Idag jobbar jag själv på en skola och har fått möjligheten att leva om högstadiet men från andra sidan skrivbordet. Jag är dock inte lärare, men att arbeta så nära dem har oundvikligen fått mig att reflektera över den mängd tid och engagemang lärarna lägger på sina elever. Allt för att få se dem lyckas och hjälpa dem nå sina uppsatta mål.
Med flera lärare och soon to be lärare i familjen har det varit omöjligt att undvika samtal om stress och arbetsbelastning. Det är som om att hela vardagen fylls upp av känslan av otillräcklighet, att de hela tiden borde göra mera samtidigt som de försöker räcka till på klasser med över 30 elever.
Jag har hört klagomålen, men jag hade nog inte riktigt förstått hur illa det var förrän jag själv började arbeta på en skola. På min arbetsplats är lärarna fantastiska. Det verkar inte finnas några gränser för hur långt de är redo att gå för att finnas där för eleverna, och jag ser hur trötta blickar blandas med både glädje och frustration när vi möts i korridoren eller i lunchrummet. Vi passar på att diskutera elevärenden på lunchen då det inte finns många naturliga tillfällen då kuratorer och lärare träffas. De har inte alltid tiden att kontakta mig mellan lektioner, så när vi ses på lunchen varvas rasten med ännu mera jobb. Ibland tar lunchrasten slut före matlådan och jag önskar dem en bra dag samtidigt som de hastigt lämnar rummet inför nästa lektion.
Det jag tyckte var som mest tärande med studierna när jag pluggade var känslan av att aldrig kunna slappna av på riktigt. Det fanns alltid mer att läsa, mera att göra och jag hade svårt att fokusera på annat när jag visste att studierna hängde över mig. Inte ens när jag var ledig så kände jag mig ledig. Att slippa den känslan har varit det mest avgörande för mig när jag sen tog min examen. Lärare har inte den förmånen. De spenderar mycket tid i skolan med eleverna, men all tid bakom kulisserna syns inte. All tid de lägger på att förbereda, strukturera lektioner, göra och rätta läxor och prov går obemärkt förbi. Specialanpassningar, möten och kontakt med föräldrar och vårdnadshavare. Oroliga mail och samtal kvällstid från både barn och vuxna. De förtroendetimmar som är tänkta att lägga på uppdrag likt dessa räcker inte till på långa vägar.
Att vara lärare är att aldrig vara riktigt ledig. Det är att strunta i fredagsmys och ersätta ”På spåret” med provrättning och glosor. Att vara lärare innebär att gå till jobbet sjuk för att eleverna inte ska behöva missa lektioner inför ett prov, för att en sjukdag innebär vikarier som kanske inte vet var någonstans i kapitlet de är.
Vi är inne i december månad och betygen ska snart rapporteras in. Jag ser hur stressen blänker i deras ögon när vi hälsar på varandra och jag önskar att jag kunde säga någonting som får dem att känna att deras slit är mödan värd. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och titta mina lärare i ögonen och säga tack. Tack för allt ni gjorde för mig, och för att ni aldrig gav upp om mig vid de tillfällen då jag hade gett upp om mig själv. Tack och förlåt för att jag aldrig såg hur mycket ni ansträngde er för att jag skulle kunna läsa på universitet och landa mitt drömyrke. Jag såg det inte då, men jag ser det nu. Ni är verklighetens superhjältar och jag kommer aldrig att ta ert arbete och engagemang för givet igen.
Linn Larsdotter
Linn.larsdotter@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar