Kontakta oss

EKONOMI

Granskning: Så inskränker regeringen statens offentliga utredningar

Publicerat

den

Foto: Christian Gidlöf
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

EKONOMI    När man granskar regeringens direktiv i de statliga utredningarna kan man få intryck av att direktiven handlar om att smyga fram särintressena för det privata näringslivet. Aktuellt Fokus har tittat närmare på utredningen Statens Roll På Betalmarknaden.

Efter tillkännagivande av ännu en statlig utredning – inte vilken som helst, utan en som Sveriges framtida ekonomiska suveränitet vilar på – uppdagas det att något är sjukt med de utredningar som regeringen tillsätter. Presentationen av Statens Roll På Betalningsmarknaden 2018/19:FiU44 blottar att regeringen ännu en gång vill strypa sina egna utredningar med de snävaste av direktiv. Regeringen beordrar den utvalda utredaren att enbart granska betalningsmarknaden och helt bortse från penningväsendet. Således kan ett av de mest betydelsefulla privilegierna i samhället, det monetära privilegiet, negligeras av utredaren. Frågan om vem som ska kontrollera penningskapandet kommer inte på tal, det privilegium som bankerna tillförskansat sig och staten förlorat under 1900-talet.

Flertalet statliga utredningar ruttnar redan i initialskedet, när det blivit gängse för regeringar att inte ge utredare frihet att undersöka sakernas tillstånd i samhället. Utredaren ska alltför ofta se till ett specifikt symtom, inte den underliggande problematiken. Coronakommissionens ordförande Mats Melin bekräftade detta när han tillkännagav ”att kommissionen inte att hade i uppgift att titta på äldreomsorgen i allmänhet”. Om utredare såg till roten och inte ”bilden” av tillståndet, skulle denne kanske förorda mer kraftfulla omvälvningar än en symtombehandling.

Regeringsmaktens avsikter gällande det statliga utredningsorganet håller på att uppenbaras; för att säkerställa utfallet väljs konformistiska utredare på löpande band och om detta inte alltid är möjligt inskränks blickfånget för de få kvarvarande ”beskyddarna av staten”. Detta var fallet när en av statens verkliga tjänare, Jämlikhetskommissionens generaldirektör Per Molander, fick i uppdrag att granska ojämlikheten, dock endast med uppgiften att främja jämlikheten på ett sätt som gör att ekonomins funktionssätt och tillväxt fungerar bättre.

Statens skötsel kan inte tas för given, inte i tider när det ryktas om utredningar som är rena beställningsjobb och partiska från start. I denna stund går det att fråga sig hur politikernas tillvägagångssätt ter sig. Medborgarna kan ha George Orwells begrepp ”nyspråk” i åtanke för att mer adekvat kunna granska statsmakten och dess försök att ändra i lagen, detta för att utröna bakomliggande intentioner och förstå en utredares minimala svängutrymme. Nyspråk syftar på just ett språk som begränsar individens tankeutrymme. Vi bör därför vara observanta när regeringen påstår att något är en ”utredning”. Med Orwells tankesätt kan vi se att de statliga utredningarna försöker ge sken av att en politisk sakfråga ska undersökas, när det istället handlar om att en viss ålagd inriktning och ett beställt slutresultat ska diktera. Regeringen försöker inte ens dölja sina avsikter med vissa utredningar, såsom Utredningen om hyressättning i nyproduktion, dess direktiv klarlägger att de vill undersöka förutsättningarna för att införa marknadshyror i nyproducerade lägenheter. Vi kan kanske gå så långt som att säga att det många gånger handlar om att smyga fram särintressenas bakomliggande agenda, genom att påverka den utvalda utredaren att lägga fram ”lämpliga” lagändringar för privata intressen.

Om staten är under attack, blir frågan vem skyddar den när utredningar klassas som inskränkta eller köpta i förväg? Tjänstemannaansvaret skulle kunna vara ett skydd, men har inte återinförts trots att det klubbades igenom med utvidgad straffrätt i Riksdagen april 2018. Orwells terminologi uppenbarar sig ännu en gång i form av ”dubbeltänk”; regeringen lyckas ha två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och acceptera att båda dessa är sanna. På så vis lyckas regeringen påtala att motsatsen är sann och intala sig själva att de talar sanning när de trotsar Riksdagsbeslutet och tillsätter en utredning som ska börja undersöka om ett tjänstemannaansvar verkligen behövs.

För att leda arbetet kring Statens Roll På Betalningsmarknaden tillsatte den Socialdemokratiskt ledda regeringen, för att inte glömma vilken färg och eventuell ideologi som här indikeras, den före detta Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Den valda utredaren är varken politisk obunden eller nationalekonom utan istället en civilekonom utbildad på Handelshögskolan och före detta informationschef på Handelskammaren. På pressträffen för utredningen sade finansmarknadsminister Per Bolund att området som utredaren ska titta på “har bäring på centrala delar av vårt samhälle”. Inför en nästintill tom sal i Regeringskansliet tillkännagav Anna Kinberg Batra att hon var förvånad att de valt henne och inledde med att berätta: “jag har alltid gillat att blanda privat sektor och politik, och gå fram och tillbaka mellan företagande och politik”.

Det går att undra varför utredningen i sjösattes väl sent med tanke på att Riksbankskommitténs delbetänkande kom i juni 2018, dessutom ställde sig Riksdagen kvickt bakom finansutskottets förslag att tillsätta en utredning samt betonade att det skulle ske snarast. Utöver påtryckningar har kontanterna, de statliga pengarna, i snabb takt marginaliserats. Avgörande i detta fall är bankernas kontroll över skapandet av våra pengar, det allmänna betalningsmedlet, som numera borde benämnas privat för det ägs inte längre av allmänheten. När finansdepartementet skjuter upp en sådan här vital utredning och döper den till Statens Roll På Betalningsmarknaden blir den svenska marknadiseringen av det allmänna uppenbart. Den som hade medborgarnas bästa i åtanke borde inte enbart se till betalningsmarknaden utan våra pengars härkomst och penningsystemets utformning.

För finansdepartementet borde detta vara den stora frågan; ska marknadskrafterna ta över till fullo och penningväsendet privatiseras? Ska staten abdikera och lämna en av samhällets pelare till privata företag, till bankerna? Finansdepartementet vill ge sken av att de bejakat finansialiseringen och digitaliseringen i utredningsdirektiven, men lyckas inte nämna hur dessa samhällsomvälvande skeenden kringgått paragraf 14 i Regeringsformen. Paragrafen lyder: ”endast Riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt. Bestämmelser om penning- och betalningsväsendet meddelas i övrigt genom lagen”. Direktiven som regeringen skrivit under särskiljer inte på privata och statliga betalningsmedel, och inte heller att de privata är affärsbankernas utfärdade krediter. Därmed framstår finansdepartementet som bankvänliga grindväktare. I ljuset av grundlagen ter sig utredningen än mer besynnerlig, dess arbetsområde och direktiv kunde mycket väl vara EU-dikterade; enligt EU och Maastrichtfördraget ska nationalstaten Sverige inte tillåtas återta sin ekonomiska suveränitet och inneha ett statligt penningväsende.

Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfokus.se


  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •