INRIKES

Offren sviks när polisen smiter undan ansvar

LEDARE| När Nyheter Idag avslöjade Dagens Nyheters mörkning av sexuella övergrepp i sin rapportering av festivalen ”We Are Sthlm” visade det sig att det var polisen som hade beskrivit festivalstämningen för journalisten som skrev artikeln. Polisen gick helt enkelt på sitt gamla vanliga mantra och beskrev festivalen utan att nämna de sexuella övergreppen. Enligt uppgift på grund av att Sverigedemokraterna utnyttjar tragiska händelser för att tjäna parlamentariska poäng.

Avslöjandet som kom precis i debatten kring händelserna i Köln orsakade en storm inom mediebranschen och på sociala medier. Nu när stormen har lagt sig är det samma gamla mönster som vanligt. Polisens ansvar har glömts bort och någon egentlig debatt om myndighetens internkultur är det ingen som vill tala om. Ett oroväckande mönster som återigen har visat sitt fula tryna.

Visst har vi fått se några avslöjanden genom åren. Jag är dessutom fullt medveten om att det finns journalister som tar sitt arbete på allvar. Trots det finns det en kultur bland journalister där man inte vill störa statens anseende för mycket. Lite lagom kan man rapportera, men när det kommer till det stora hela sväljer man precis allt som myndigheten har att säga.

Polisens register över misshandlade och utsatta kvinnor som avslöjades förra året kanske kan ge oss en gissning om varför polisen valde att mörka sexövergreppen under ”We Are Sthlm”-festivalen. Precis som med journalister finns det knappast någon objektiv polis heller. De är färgade av sitt privatliv, sina värderingar, sin trohet till systemet och den internkultur som präglar deras arbetsdagar. En myndighet som upprättar nedvärderande register över kvinnor som har fallit offer för vålds- och sexbrott kanske inte riktigt reagerar som den borde när unga män i grupp antastar kvinnor.

Propaganda istället för att skydda allmänheten

Inte en enda av de så kallade ”sanningssägarna” i högerns alternativa medier har valt att kritisera polisen på allvar. Det enda hittills är kritik som handlar om Sverigedemokraterna. Kvinnorna glömdes visst bort när de politiska poängen skulle metapolitiseras fram i diverse nyhetsartiklar.

Mediebranschen puttrar på ändå. Snart är det dags för ytterligare en ”Här bjuder polisen på sig själv”-artikel som lär delas av systemtrogna människor landet över. Det är så tystnadskulturen inom mediebranschen fungerar och anledningen är väldigt enkel att förstå. Journalisterna vill inte bita den hand som föder dem.

Polisen har sedan flera år tillbaka utvecklat en kommunikationsstrategi. Inte för att förbättra ordergången och kommunikationen inom myndigheten utan för att kunna förbättra sin egen image. För detta har man bland annat betalat miljonbelopp till den S-anknutna PR-byrån Prime.

I grund och botten talar vi om miljonsatsningar på propaganda. I vilket syfte en svensk myndighet måste bedriva propaganda för sig själv kan man endast spekulera i men jag antar att det är lättare för polisen att sopa sin egen skit under mattan än vad det är att faktiskt göra något åt problemen.

I kommunikationsstrategin har man bland annat slagit fast hur man ska handskas med granskande journalister. Ett exempel är hur polisen ofta serverar journalisten det hen vill ha – ja förutom sanningen då det vill säga.

Istället för sanningen och tråkiga presstalesmän kan journalisten bli erbjuden att få tala direkt med en av poliserna på fältet. Någon som har varit med och som har sett det den aktuella journalisten skriver om. Är hen fortfarande inte nöjd kan myndigheten även erbjuda en åkstund med en patrullbil eller så bearbetar de journalisten genom att släppa lite nyhetstips då och då.

Sanningen pixlas

Fenomenet är inte nytt, poliser har försökt blidka journalister på det här sättet sedan länge. Vad som däremot är relativt nytt är den systematik som myndigheten har lagt ner på strategin de senaste åren. I realiteten talar vi om en högst kalkylerande propagandaverksamhet i en myndighet vars uppgift är att serva och skydda allmänheten som betalar deras löner.

När folkstormarna mot myndighetsutövningen blir extra tydliga på sociala medier är det svårt för polisen att rättfärdiga sitt eget beteende. Därför struntar man helt enkelt i det. Istället använder polisen en metod som de väljer att kalla för ”blåpixla”.

Metoden kan liknas vid en grön bild på en datorskärm. Var och en pixel i den gröna bilden symboliserar en kritisk röst mot polisen. Målet är helt enkelt att byta ut de gröna pixlarna mot blåa pixlar för att på sätt dominera mediebilden. På så sätt kan en polismans statusuppdatering på Facebook jämte polisen som bjuder på sig själv forma allmänhetens uppfattning av hur polisen sköter sin myndighetsutövning på riktigt. En uppfattning som är lika selektiv som den är felaktig.

Det är väl just därför polisen så ofta smiter undan ansvar.

Kim Fredriksson
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se

Klicka för att kommentera

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Upp