Riksbanken anlitar Blackrock

EKONOMI Samtidigt som människor är upptagna med Coronakrisen har Riksbanken precis anlitat Blackrock. En ny chockdoktrin är att vänta,, skriver Carolina Sundell.

Riksbankschefen och finansministern påtalar att den nuvarande ekonomiska krisens konsekvenser härleds till enbart Coronakrisen. De talar om att efterfrågan i ekonomin dalar, börsens jojo-rörelser och att BNP saktar in. En djupgående analys och förståelse för det påtvingade beroendet av kredit, kreditens utbredning och samhällsekonomins räntebelastningen saknas. Det ekar tomt i maktens korridorer trots att uppbyggnaden av en ohållbar privat skuldsättning, inte bara hushållens utan även företagens för oss närmare en finanskris.

Vad är då detta för typ av kris och går det att rättfärdiga Riksbankens åtgärdsprogram på 1400 miljarder, som är mer än en tredjedel av landets BNP? Dessutom tar Sveriges centralbank hjälp av fondbolaget Blackrock, som i internationell press kallats för den fjärde statsmakten. Med en annan infallsvinkel än de styrandes kan vi konstatera att den globala och svenska ekonomin utsatts för en chockdoktrin. Coronakrisen kan identifieras som ett sådant tillstånd. När medborgarna i samhället befinner sig i chock och är desorienterade kan de styrande, speciellt centralbankerna som redan verkar utanför demokratins ramar med sitt lagstadgade oberoende, agera och handla på ett sätt som annars inte hade kunnat gå obemärkt förbi.

Riksbankens senaste insats som torde vara uppseendeväckande har passerat ouppmärksammat, i en stund då blickarna istället riktats mot Palmeutredningens skådespel och frenetiska försök att räkna ut dödstalen kopplade till Covid-19. Få har under sådana omständigheter uppfattat signifikansen med att Riksbanken anställer en extern konsult. Konsulten får inget mindre uppdrag än att utvärdera köp av företagsobligationer. Denna konsult är inte på något vis obetydlig utan en fondjätte vid namn BlackRock som har klienter —centralbanker och regeringar— vars intressen strider mot det mandat som Riksbanken erhållit av Riksdagen och motverkar landets hopp om en suverän maktbalans vilken redan rubbats av ett bankstyrt penningväsende och dess kontroll över skapandet av pengar. Ytterligare bör poängteras att nationens suveränitet även har satts ur spel av EU:s Maastrichtfördrag som förbjuder monetär finansiering. Det innebär att medlemsstaterna inte har rätt att skapa sina egna pengar utan tvingas att sätta sig i skuld till det privata banksystemet.

För att kunna sätta sig in i vad Riksbanken menar att BlackRock ska utföra för typ av analyser för deras räkning bör vi blicka tillbaka och förstå vad Riksbanken och andra centralbanker som amerikanska Federal Reserve och Europeiska Centralbanken ägnat sig åt redan innan pandemin skakade världen. Coronan, denna moderna pest, ser lägligt nog ut att komma tillsammans med en chockdoktrin som utger sig för att vilja rädda realekonomin men istället smygräddar banker och finansmarknader.
I ett land med en skyhög privat skuldsättning blev Riksbankens första insats att ge affärsbankerna ett lån på 500 miljarder och detta ansåg centralbanken skulle vara olikt andra lån, räntefritt. Trots att Riksbankschefen kallade lånet för gratispengar gick dessa under en viss täckmantel, de styrande informerade medborgarna att det handlade om att förse svenska företag med krediter, men för de som stod emot chockdoktrinen kunde det hela likväl ses som likviditetsförsörjning för att affärsbankerna skulle få tillräckligt med reserver i fall de drabbas av kreditförluster och hamnar på obestånd.
Därefter påbörjade Riksbanken ett program av värdepappersköp på 300 miljarder, det ska noteras att denna summa överstiger de insatser som Finansdepartementet sjösatt för att rädda realekonomin, vilket i sig bör vara talande för vilken typ av skademinering detta åsyftar. Dessa stödköp handlar främst om bostadsobligationer, även denna centralbanksledda åtgärd kan förstås som en form av likviditetsförsörjning av bankerna. Riksbanken avlastar bankerna för att de inte ska ha för många osäkra tillgångar, eftersom det i sin tur skulle påverka bankernas egna kapital. Vi vet att bankerna finansierar sig delvis genom att ge ut bostadsobligationer och det är därför bankerna vill göra sig av med de mer riskfyllda av dessa så kallade värdepapper. Ur centralbankernas perspektiv handlar köpen av bostadsobligationer och företagscertifikat om att upprätthålla förtroendet för systemet. Om systemet måste hållas vid liv genom att centralbanker köper de papper som fått skräpstatus och om sådana ingrepp krävs är det i sig ett tecken på att nuvarande system måste vara både dysfunktionellt och trasigt.

Med detta i åtanke uppkommer frågan: hur skulle den kapitalistiska ekonomin överleva i Coronatider och naturligt transformeras om staten inte intervenerade? Det framgår allt tydligare, även om lite transparens i Riksbankens arbete finns att hämta, att centralbanken intervention är en form av skademinimering för att rädda den fallerande fiansialiserade ekonomin som är skuldmättad, och att de nu måste ta hjälp av BlackRock för att selektivt kunna välja ut vilka minor som riskerar att sprängas och illa kvickt måste desarmeras. Värdepapper som kan sätta systemet i gungning och inte går att rädda måste flyttas över till Riksbankens balansräkning. En passande liknelse här är att att se framför sig hur Riksbanken hjälper spekulanterna i ekonomin och tar de riskfyllda pappren som kan smälla och placerar dem i säkert förvar i Riksbankens valv där de tillåts sprängas.

Den som betraktar Finansinspektionens arbete i denna ”kris” bör suga länge på Fi:s generaldirektörs ord när han talar om motståndskraften i det finansiella systemet. De som vill undersöka rapporten om ”Stabiliteten i det finansiella systemet” bör vara medveten om det omöjliga uppdrag som tillsynsmyndigheten har. Fi är ansvariga för den finansiella stabiliteten i svensk ekonomi samtidigt som de ska sanktionera och bötfälla bankerna vars balansräkningar och solvens kan påverkas av FI:s sanktionsavgifter. Dessutom kan det inte nog understrykas att myndigheten och även Riksbanken sitter i en prekär men inte oföränderlig sits när penningsystemet är bankstyrt. Denna sits är för närvarande upp-och-nervänd, på så sätt att bankerna skapar det allmänna betalningsmedlet och samtidigt kontrollerar betalningsinfrastrukturen. Staten har lite att sätta emot affärsbankerna när deras hot kan frysa hela betalsystemet på några sekunder.

Tills en penningreform sätts i kraft som tar ifrån bankerna rätten att skapa pengar går det inte att råda bot på systemets inneboende problem och bankerna kommer än mer än förut kunna handla i avsaknad av moral.

Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfokus.se