Riksbanken och den svenska korruptionen

EKONOMI   Ledamöterna i Riksbankens direktion gav coronabidrag till sina egna ägarintressen. Riksbankschefen friades från Jäv – av egna personalen. Hur står det egentligen till i den svenska Riksbanken?

Sedan en tid tillbaka har det visat sig att ledamöter i Riksbankens direktion har ägarintressen i de företag som fått Coronarelaterat stöd av banken själv. Delar av direktionen har därmed visat sig tillhöra den spekulerande portföljklassen. I slutet av året väljs en ny riksbankschef, om allt går Riksbankens väg kommer den åtnjuta en sekretesslagstiftning som förhindrar insyn i bankens affärer.

Vad vore vårt land utan grävande journalister som inte gör –inget mindre, inget mer– än lever upp till sin roll och blottlägger känsliga maktproblem? Än mer måste denna typ av granskning äga rum i en stund när riksbanksfullmäktige ska rösta om vem som ska bli ny riksbankschef. Trots att det sedan en tid tillbaka stormat kring Riksbanken har den mediala uppmärksamheten till stor del legat på andra makthavare; den nytillträdde statsministern, statsråden och deras bakgrund. Skulder hos Kronofogden och svart städhjälp har skiftat fokus från SvD:s rapporter om ett ogenerat intressejäv inom en av landets främsta maktsfärer. Vad som hittills framgått är att sittande riksbankschef Stefan Ingves och vice riksbankschef Cecilia Skingsley äger aktier i de företag som av Riksbanken erhållit Corona-relaterat stöd.

Uppenbara jävsförhållande är inget man som journalist bara kan tassa runt omkring, det är istället nödvändigt att blottlägga problematiken som uppstår när en tjänsteman har dubbla lojaliteter. Frågan är högst relevant idag när tjänstemannaansvaret är borttaget; vems agenda tjänar de statliga tjänstemännen? Går den privata sektorns vilja och önskemål före statens väl och ve? När staten tycks ha förlorat sina skyddsänglar flyter August Strindbergs ord upp till ytan: ”…i den laglösa anarkistaten kan man tillåta sig vad som helst – om man är överklass nämligen, eller åtminstone dess anställda hjon”. Skaldens ord väcker till liv en problemformulering som i dessa tider är högst relevant.

Flera ledamöter i finanspolitiska rådet lyfte på ögonbrynen när det stod klart att två av landets tyngsta makthavare sitter på ett portföljinnehav med bland annat företagsaktier. Än mer häpnadsväckande kan tyckas är att dessa aktier tillhör företag som är noga utvalda av just Riksbanken att erhålla allmänna medel. I sammanhanget är det väl ingen som glömt att Riksbanken ägs av staten och att staten i förlängningen är allmänheten, medborgarna? När Riksbankens direktion fattat beslut om att intervenera på de finansiella marknaderna och stödköpa både bostadsobligationer och andra värdepapper har de onekligen ökat på det samhälleliga ägandet och således utsatt staten för en stor risk. En risk som inte är vida omtalad.

Vi talar om mångmiljardbelopp som Riksbanken injicerat in i de finansiella marknaderna, vilket i förlängningen betyder att banken avlastat utvalda spekulanter sin förtjänta riskbörda. Vid en sådan kapitalöverföring från det gemensamma till de enskilda aktörerna visar sig 1700-talstänkaren August Nordenskiölds ord vara lika giltiga i våra dagar, som i hans: ”Vi ser kring oss välbärgade människor, som utan arbete och duglighet förvärvar rikedomar som ej står i överensstämmelse med ordningen”.

Med tanke på att Riksbanken ökat på statens ägande borde debatten vid det här laget handla om vad som ligger i Riksbankens uppdrag; antingen fokusera på flertalets arbete, således produktionen i landet, eller borga för finansspekulanters avkastning? Enligt en demokratisk uppfattning måste medborgarna som ”delägare” få insyn och även medinflytande i statens affärer. Detta är något som inte skett i takt med att stödköpen som centralbanken tagit sig an bara ökat. Av den totala stocken bostadsobligationer sitter numera Riksbanken på närmare 400 miljarder och i statsobligationer äger banken nästan hälften av den utomstående stocken. Den nya riksbankslagen låg nyligen på regeringsbordet och har slussats vidare till Lagrådet. Denna ännu inte klubbade uppdatering av riksbankslagen visar att de styrande inte vill ha någon insyn i sitt beslutsfattande, istället vill de ha än mer sekretess och allra helst enligt det nuvarande förslaget att addera en paragraf av mörkläggningskaraktär till grundlagen.

Som om det inte vore nog med detta, i en rättsutredning som Riksbanken själva gjort framgår att Riksbankens stabsförvaltning inte delar det demokratiska synsättet. Riksbanken ska med sin makttörstiga logik bli än mer självständig. Deras drömscenario innefattar ett förtydligande i grundlagen av just sekretess. All dokumentation tyder på att att Riksbankens vilja är att de blir ett subjekt skilt från staten, med sina egna tillgångar och skulder. Denna märkliga klyvning av något som inte är delbart –ett konststycke– verkar i skrivande stund lagstiftarna vilja genomföra. Strindbergs ord ekar nu än högre, i ”anarkistaten” vill lagstiftarna tillmötesgå bankens tjänstemän. Denna typ av lagstiftning menar experter på svensk rätt, men även på EU-rätt, är främmande för svensk rättstradition när det gäller implementering av ett omvänt skaderekvisit gällande sekretess. En sådan ändring skulle göra offentlighetsprincipen verkningslös och avsevärt försvåra grävande journalisters arbete. Ett arbete som är viktigt om man ser till transparens och insyn i svenska myndigheters förfaranden.

Att skilja Riksbanken från staten, hör enligt två professorer på Lunds universitet (som skickat in ett remissvar) till kategorin rättsliga haverier och innefattar att klyva det odelbara och göra Riksbanken till en isolerad ö med enbart en landgång till staten. En sådan trolleriföreställning måste nu lagrådet granska och borde då inte undvika att betona det svenska styrelseskickets särskilda och demokratiska karaktär och att det faktiskt finns generella bestämmelser för svenska myndigheter. Vår centralbank har inte samma historia som andra, den är inte privat som den amerikanska Federal Reserve eller inte heller helt och hållet oberoende utanför demokratisk kontroll likt den Europeiska centralbanken ECB.

När vi framöver talar om Sveriges reella makthavare, ”de verkligt inflytelserika”, vore det minst sagt dumdristigt om vi skulle negligera centralbankens ställning, detta eftersom Riksbanken spelar en central roll i en tid då den svenska samhällsekonomin finansialiserats till en hög grad och penningen onekligen fått en större huvudroll i medborgarnas liv än tidigare under välfärdsstatens historiska höjdpunkt. Om vi ska tro professorn i makro- och finansiell ekonomi Daniela Gabor, har vi fått en finanskapitalistisk ordning. En transformation har ägt rum, Riksbankens förda penningpolitik har allt mer förvandlats, speciellt under pandemin, till en ren och skär finanspolitik. Detta påpekades även av tidigare vice riksbankschef Karolina Ekholm, när Riksbankens stödköp rullades ut.

Vi lever sålunda i en fas av kapitalismen där finanskapitalets vinstmaximering genomgående ställs mot flertalets arbete.

Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfokus.se