INRIKES

Riksbankskommittén säger nej till folkets helikopterpengar

Foto: MSGT Val Gempis, US Air Force

INRIKES Sverige röstade så vitt vi kan minnas nej till att vara med i den monetära valutaunionen EMU, ändå visar det sig att vi är tyglade av EU-kommissionen och den Europeiska centralbanken, ECB.

Det framgick på pressträffen som Riksbankskommitténs ordförande Mats Dillén höll i fredags, när han lämnade över en tvåtusen sidor lång Riksbanksutredning till finansmarknadsministern. Den än så länge suveräna nationalstaten Sverige, har inte fått en genomgående revidering av Riksbankslagen sedan 80-talet och det är nu i god tid, då mycket hänt. Ekonomin är i många anseenden annorlunda, likaså banksektorns utbredning.

EUs inflytande över penningpolitiken och Riksbankens policy, har kommit att bli central, vilket fångas i finansmarknadsminister Per Bolunds kommentar om Riksbanksutredningen: ”Sverige som är ett EU-land måste nu höra vad ECB har för utlåtande”. Med andra ord inte att: den demokratiska och parlamentariska utredningen som färdigställts nu väntar på remiss-synpunkter från det svenska folket.

EU-kommissionen har dessutom kritiserat Riksbankens förfaranden, poängterar Mats Dillén i förbifarten och att vi som land måste anpassa oss till den Europeiska unionsrätten. Men det ska inte ses som ett direktiv att införa euron, säger Mats Dillén. Sverige har onekligen gått igenom en transformation, 90-talet var det mest händelserika tiotalet, då flest lagändringar som berör —ekonomin i stort — trädde i kraft, det speglas i utredningen som nu fastslagits. Det mest i ögonfallande är inte att kommittén vill tydliggöra Riksbankens självständighet i lagen, utan vad som bör oroa svenska folket är vad Riksbanken absolut inte får göra.

Detta är lätt att missa när kommittéchefen skyndar på sin presentation inför en pressträff som lockat alldeles för få journalister i förhållande till hur betydelsefull en utredning av denna magnitud är för nationen. Längst ner på en presentationssida står det ”Förbud mot monetär finansiering” och inom en parantes helikopterpengar. Först är det svårt att smälta, men det innebär att Riksbanken inte får dela ut pengar till staten, via statsbudgeten och i förlängningen inte till folket. Vi får här inte glömma att Riksbanken skapat cirka 350 miljarder som injicerats på finansmarknaden, det gick alltså bra för Riksbanken att köpa värdepapper (stadsobligationer). Rent hyckleri räds inte våra folkvalda, i hopp om att ingen ifrågasätter en formulering som är svårtolkad: monetär finansiering. Lägg det på minnet. Enligt detta förbud som föreslås av kommittén kan inte staten bli första användare av pengar och bör förbli förlamad. När denna förlamning inträffade går att debattera, men inte har det hjälpt att staten har ett överskottsmål, ett utgiftstak (1996), att Riksbankens överordnade mål är 2% inflation (1993) och en avreglerad kredit- och finansmarknad (1985). En kombination av ovanstående predikament, som är en del av EUs konvergensprogram för Sverige (1995), tillsammans med avvecklingen av valutaregleringen, har försvagat de offentliga finanserna och landets suveränitet är ett minne blott. Med det sagt är inte suveräniteten glömd och kan alltid återvinnas. Förlamningen är en del av globaliseringen och en konsekvens av att sitta fast i EUs rävsax, men låt ingen lägga en dimridå med argument och tala om den påstådda nationalinkomsten som vissa handelsavtal bringat. Glöm aldrig nuvarande samhällsekonomiska läge, politikerna tillåter inte staten att investera i framtiden, det är en tvångströja Sverige bär, med denna är det mer än svårt att få i gång produktion och ökad sysselsättning i landet.

Enbart marknadskrafterna ska tydligen bli motorn i nationen, trots att det finns en begränsning av hur mycket mer offentligt som går att privatisera. Riksbankskommittén måste samtidigt vara fullt informerad och troende på marknadskrafterna (förutom Johan Lönnroth), när de i utredningen, lägger fram ett flexibelt inflationsmål och skriver in i lagen att Riksbanken endast skall ta hänsyn till; produktion och sysselsättning. Riksbankskommittén klämmer in denna hänsyn av ett symboliskt skäl. Den svenska modellen blir rest som ett fornminne som går att beskåda, för drömmare men inte mer.

Det finns i dagsläget bara tre alternativ, om vi nu eftersträvar produktion, full sysselsättning och någon form av tillväxt, inga av dessa föreslås i en så kallad gedigen utredning. Antingen så ökar man på statsskulden som för nuvarande är rekordlåg eller så delar staten ut helikopterpengar till befolkningen eller så river man av sig tvångströjan för den ekonomiska politikens inriktning. Tråkigt är det då, att kommittén vill omöjliggöra ett av få räddningsförsök för att väcka till liv den förlamade svenska staten som är på väg mot finansiell utarmning.

Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfokus.se

Upp