KRÖNIKA

Ska polisens knappa resurser verkligen brännas på trams?

KRÖNIKA Här skriver guldspadevinnaren Loan Sundman om hur polisen hanterar hot och hat på sociala medier. Enligt Sundman är det svårt att förstå hur polisen överhuvudtaget resonerar.

Det finns stunder då jag verkligen undrar över hur polisen använder sina knappa resurser. Jag har sedan omkring 2013 utsatts för hot och hat från extremhögern. På grund av detta tvingas jag bland annat ha skyddad identitet. Idag har jag tappat räkningen på alla de polisanmälningar jag har gjort efter att ha utsatts för olaga hot. Inga av dessa anmälningar har någonsin lett till något ingripande från polisens sida.

Den här verkligheten är vardag för skribenter och vänsteraktivister. Vi utsätts för hat och hot om våld, vi polisanmäler, får skyddad identitet, tvingas byta bostadsort och förundersökningarna läggs ner innan poliserna ens hunnit stava till ordet “förundersökning”. Jag har vänner som utsatts för “hembesök” av högerextremister, som har fått egendom förstörd och som har haft namn, adress och bild på gärningsmännen och till och med hjälpt polisen med att säkra bevis. Trots det har polisen inte tagit ärendet vidare. Resultatet har istället varit: “Förundersökningen är nerlagd i brist på bevis/gärningsmannen kan inte identifieras”.

Jag är säker på att alla minns hur hårt Henrik Johansson på ”Inte rasist, men” fick kämpa innan den som mordhotade honom 40 gånger under loppet av 48 timmar blev lagförd.

Tänk er då min förvåning när polisens Demokrati- och Näthatsgrupp kontaktar mig för ett par dagar sedan. Första tanken blev “Oj, det måste vara något stort.” Döm om min ännu större förvåning när polisen undrar om jag möjligtvis kan hjälpa dem att identifiera ett anonymt Twitterkonto. Ärendet gäller olaga hot men Twitter anser inte att något hot har förekommit och tänker därför inte lämna ut identiteten på det misstänkta kontot.

Målsägaren som av en händelse råkar vara öppet höger har då “tipsat” polisen om att jag tydligen skulle kunna vara behjälplig.

Det utpekade kontot är något autonomt konto, vi följer varandra och har interagerat sporadiskt på Twitter, något som målsägande tydligen lagt märke till. Artigt ber jag polisen att få återkomma, därefter ägnar jag några timmar åt att gå igenom det utpekade kontots tweethistoria. Nu är jag inte jurist men vet hur lagen om olaga hot ser ut och vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att det ska räknas som olaga hot. Jag hittar ingenting i twitterflödet som skulle kunna klassas som olaga hot. För ingen är väl så korkad att de på fullaste allvar tror att ett anonymt trollkonto skulle vara intresserad av att gipsa någons penis på riktigt?

Här är det så kallade “hotet”.

Mitt svar till polisens Demokrati- och näthatsgrupp blev att jag inte kan hjälpa dem. Jag kartlägger nämligen inte autonoma, jag håller inte reda på vilka personer som rör sig bakom autonoma konton på sociala medier – det är helt enkelt inte mitt jobb. Jag granskar däremot högerextremister.  Men nån förfrågan om att granska anonyma högerextremister på nätet har jag aldrig fått från polisen.

För övrigt anser jag att det här ärendet är ett slöseri med såväl polisens resurser som med min personliga tid och energi.

Loan Sundman
redaktionen@aktuelltfokus.se

Upp